Kan du skriva?” – Ja.
”Har du körkort?”
– Ja.
”Grattis, du får jobbet.”
Det var allt. Så började min resa som journalist. Det var tio år sedan. Chefen som anställde mig hade ingen aning om vem jag var men han litade på att jag kunde det jag sa att jag kunde. Skriva.
Intygen från min journalistutbildning, som jag hade i en pärm under armen, var han inte intresserad av. ”Ni ungdomar med era fina utbildningar och kurser säger mig ingenting, visar det sig att du är nyfiken, orädd och snabb så ska jag se till att du får stanna här”, sa han och pekade på dörren till sitt kontor som en vink att samtalet var över.
Han blev min första mentor. Han är en av alla gubbar och gummor jag jobbat med under åren som verkligen kan det här jobbet från grunden. Som verkligen kan hantverket. Som verkligen vet hur man hittar en historia i en historia, om ni fattar vad jag menar. ”Ja, jo, du har ju en historia här, men har du en story?”, sa han vid något tillfälle. Alltså: du har hämtat hem en berättelse, men är den intressant? En fråga vi journalister måste ställa oss dagligen.
Nu börjar gubbarna och gummorna att droppa av. Det pågår ett generationsskifte. Mästarna lämnar. ”Ynglingarna” tar över. Det känns sorgligt. Ni kanske inte är lika snabba som oss, alla gånger, men ni är räddningen när det smäller. Tryggheten när monstren letar sig fram under sängen. Ni har sett det mesta, flera gånger om. Ni vet när man ska jaga upp sig och när man ska hålla sig lugn.
På Västerviks-Tidningen finns flera äldre mästare. Flera av dem har varit journalister/bildjournalister längre än vad jag har levat. Kjell-Arne ”Kaka” Karlsson har exempelvis arbetat som journalist i nästan 40 år. Där snackar vi erfarenhet. Där snackar vi en resa utan dess like. När jag berättar om hur det var när jag började för tio år sedan (media utvecklas oerhört snabbt och det var väldigt annorlunda då mot i dag) kontrar Kaka med att datorn knappt var uppfunnen när han tog sina första steg på redaktionsgolvet.
Det är självklart inget jag kan tävla mot. Eller det faktum att de använde ”riktiga” kameror med filmrullar i. Själv har jag knappt hållit i en sådan kamera. När jag kommer med en ”spännande och ny” idé till en artikel så vet jag, innerst inne, att Kaka redan skrivit den, fast för 20 år sedan. För säkerhets skull brukar han påminna mig om det ibland. Vi tänker inte nytt, särskilt ofta, även om vi tror det själva. Historien upprepar sig. Striden om Gotlandstrafiken, till exempel, är ny för mig, men för Kaka börjar den bli tjatig.
Kaka har under sin karriär varit en mycket produktiv reporter. Han snittar utan tvekan på minst två artiklar om dagen, plus ett par notiser. Räknar man bort semestrar och en sjukvecka om året så har han säkert producerat runt 20 000 jobb på sina 40 år i branschen.
Själv är jag inte ens i närheten, så klart.
Personligen har jag alltid sett upp till er äldre reporterrävar. Alltid försökt att lyssna och ta in er kunskap, även om det kan vara svårt när man är ung och dum. Efter tio år i yrket vågar jag påstå, om än ödmjukt, att jag tänker och agerar som en reporter. Jag har även insett att det inte var min utbildning vid skolbänken som lärde mig det. Det var ni, de äldre reporterrävarna, som gjorde det. Ni och inga andra.