De isländska manuskripten

Den 21 april 1971, årets sista vinterdag, var första gången någonsin som isländsk tv sände direkt från ett utomhusevenemang. Ändå samlades tusentals islänningar i Reykjaviks hamn för att med egna ögon se vad som skedde.
Aldrig har väl så många islänningar glatt sig åt att se ett danskt krigsfartyg närma sig ön - glädjen brukade sparas tills de avlägsnade sig. Men den här gången välkomnades kustbevakningsfartyget Vædderen med stort jubel. Eller snarare dess last: De handskrivna manuskripten till boken Codex Regius med den äldre Eddan samt Flateyjarbók.
De två böckerna - som i dag visas på Kulturhuset i Reykjavik - var de första handskrivna manuskript av fornisländska skrifter som återlämnades till Island från Danmark.

På 1600-talet levde Danmark och Sverige i stark fiendskap. Bland många konfliktytor fanns frågan om vilket folk som bäst representerade det fornnordiska, vilka som var de sanna arvtagarna till de goter (eller götar) som betvingade romarna.
Slagträn var bland annat de gamla isländska manuskripten som plötsligt var hårdvaluta och eftertraktat krigsbyte i båda länderna. Danskarna var framgångsrikast (Island var trots allt en dansk koloni) men det allra äldsta kompletta isländska manuskriptet, en så kallad homiliebok med bibelförklaringar för de nykristnade islänningarna från omkring år 1200, finns än i dag på Kungliga biblioteket i Stockholm.
- Två danska kungar förbjöd islänningarna att sälja manuskript till svenskarna, de låg ju i krig, men ändå kom många viktiga manuskript till Sverige och Norge, berättar Vésteinn Ólason, professor och chef för Árni Magnússon-institutet i Reykjavik.

Den man som mest förknippas med de gamla isländska manuskripten är Árni Magnússon. Född, uppvuxen och utbildad på Island blev han professor vid universitetet i Köpenhamn år 1701. Strax därefter fick han uppdraget att resa tillbaka till ön för att bland annat sammanställa ett landägarregister; Magnússon tog tillfället att köpa, kopiera, låna och byta till sig så många gamla manuskript som överhuvudtaget var möjligt.
- Árni fick ställningen som kungens förtroende, och på den tiden var det viktigt att ha mäktiga personer som förde ens talan hos kungen. Jag tror att många islänningar gav honom gamla handskrifter för att han skulle föra deras sak, säger Vésteinn Ólason.
- Till skillnad från de tidigare insamlarna var Árni medveten om att varje litet fragment kunde vara intressant. Han skaffade många småbitar som höll på att förstöras helt, och på så sätt räddade han ganska mycket.
Árni Magnússons manuskriptjakter tvärs över den hungrande, förtryckta, av sjukdomar och naturkatastrofer plågade ön har nästan antagit mytologisk status. Det finns berättelser om hur en 1100-talsöversättning av ett grekiskt verk användes till mjölsikt innan Magnússon räddade det. Gamla sagor, dikter och kyrkliga böcker tjänstgjorde som stoppning i väggar och hamnade i madrasser.
- Ofta användes de gamla boksidorna som omslag till nyare böcker. Andra användningar var mönster till tröjor och material för att laga kläder, berättar Sjöfn Kristjánsdottir på manuskriptavdelningen på Islands nationalbibliotek i Reykjavik.

Efter tio år på Island återvände Árni Magnússon till Köpenhamn med 55 kistor med böcker och manuskript. Han fortsatte studera, kopiera och arkivera sina älskade skrifter.
Där hade sagan om sagorna kunnat få ett lyckligt slut - om det inte varit för branden som uppstod i stadens äldsta delar den 20 oktober 1728. Elden spred sig snabbt, Árni Magnússon gjorde allt för att rädda sitt livsverk men när röken slutligen glesnade hade mycket gått förlorat.

Hur mycket? Det vet vi inte. Senare studier har visat att skadorna på Árni Magnússons samlingar ändå var mindre än han själv trodde.
- Man vet att det inte var så mycket viktiga medeltidshandskrifter som gick förlorade, det mesta blev räddat, säger Vésteinn Ólason.
- Men Árni förlorade många tryckta böcker och massor av kopior och annat som han haft.
Efter branden var Árni Magnússon en skugga av sitt forna jag. Vésteinn Ólason säger: "Jag tror det är sant att branden tog hans liv."
I ett brev skriver Árni: "Jag beklagar mycket min stora olycka, att det som jag med så stor flit samlat skulle sluta så. (...) Det får bli som det blivit och jag får tacka Gud för att jag ändå har till livets uppehåll. Men den största delen av det som var mig till glädje och lycka är borta."
Säkert skulle Árni Magnússon finna tröst i att det i dag finns en stiftelse med hans namn som vårdar de manuskript som han själv la ner så mycket möda på att rädda åt eftervärlden. De manuskript som islänningarna i dag är så stolta över.
- Det handlar om vår kamp för självständighet, hela vår identitet. Det finns mindre måleri och annan konst på Island än i andra länder. Vi är ordets nation. Det talade och skrivna ordet, säger Sjöfn Kristjánsdottir.
- Det finns inga ruiner här, inga målningar av gamla kungar. Handskrifterna är våra ruiner. Språket och vår forntid är vad som ger oss självkänsla. Naturen, fisket, vulkanerna spelar också en roll. Men starkast är forntiden och språket.Källa: Alf Henriksson: "Isländsk historia", Vésteinn Ólason et al: "The manuscripts of Iceland", Nationalencyklopedin, Halldór Laxness: "Islands klocka".

Fotnot. Del 1 i serien var införd den 30/12.

De isländska manuskripten

På Island räcker det med att säga "manuskripten" för att alla ska förstå vad du menar. De medeltida nedteckningarna av Eddan, "Njáls saga" och lagsamlingarna betraktas och behandlas av islänningarna som en ovärderlig nationell skatt.