Vikingar har det skrivits åtskilliga hyllmeter böcker om ända sedan 1800-talet, då myten om vikingen föddes i ett nationalistiskt Norden. Den myten lever delvis fortfarande kvar. Vikingatiden är den tid i vår historia som de flesta av oss kanske känner bäst till, eller snarare har en uppfattning om. Om vi känner den tiden så som den verkligen var, är däremot osäkert. Mycket av det vi tror oss veta om vikingar och vikingatid är myter och saknar historiskt belägg.I Skandinavien frodas berättelser om vikingahjältar, som en slags storslagna föregångare till det skandinaviska folket. Mycket beror förstås på att vikingatiden är ganska väldokumenterad. Tidigare historiska epoker förloras i glömskans odokumenterade värld. Men allt vi tror oss veta om vikingatiden är inte sant.Detta hävdar historikerna Dick Harrison och Kristina Svensson i boken Vikingaliv, en av de senaste i raden av böcker om vikingatiden.De båda författarna vill få oss att se på vikingamyterna med kritisk blick och inte tro på alla storslagna hjälteepos. Vikingarna var bra på att marknadsföra sig som hjältar, den tanken får jag vid läsningen av boken.Jag gillar den. Kanske främst för det resonerande tilltalet. Här möter vi tio enskilda människor från vikingatiden, fem män och fem kvinnor som alla finns dokumenterade från de här decennierna. Vi får en bild av vikingatiden genom dessa fem människors liv, och på så sätt blir den bilden mer begriplig.Författarnas ambition är också att överbrygga gapet mellan mytbildning och forskning. Om de lyckas har jag svårt att bedöma utan att vara väl insatt i den historiska forskningen, men de får mig i alla fall att se på vikingatiden på ett mer nyanserat sätt. Det är en fascinerande tid som det är lätt att som skandinav romantisera, men ser man den ur till exempel engelskt eller irländsk perspektiv blir bilden en helt annan. Det borde vi kanske tänka på.
