Debutant häcklar Friggebosvenskan

Kan man skriva en bok lika rolig som Friggebos Rinkeby-replik?
Romandebuterande Marjaneh Bakhtiari gjorde ett försök. Och förutom att vara fruktansvärt underhållande hann hon också med att säga en del viktigheter om hur vi egentligen behandlar folk.
Andra debutanter sätter tunga tänkare och höglitterära citat på försättsbladet. Romandebuterande Marjaneh Bakhtiari har tagit till en svensk humorklassiker. Hon citerar Birgit Friggebos beramade besök i Rinkeby den 5 februari, 1992:
"Nu tycker jag att vi gemensamt i denna sal sjunger `We shall overcome´!"
"...Vaaaa?"
Den typen av inledande citat säger sällan speciellt mycket om vad en bok ska handla om. I Marjaneh Bakhtiaris "Kalla det vad fan du vill" säger det precis allt. Förutom att romanen handlar om två familjer boende i Malmö, familjerna Irandoust och Sundén, så handlar den i botten om hur människor ser på varandra.

Och trots att författaren Marjaneh Bakhtiari på goda grunder ogärna etiketteras som invandrarförfattare, så handlar det här företrädesvis om hur gammelsvenskar och nysvenskar interagerar. Bara i undantagsfall handlar det då om rent rasistiska svenskar med grava fördomar, som i fallet med den bonniga skånske farbror Bertil. Han föddes för övrigt när Marjaneh Bakhtiari lyssnade på radions "Ring P1".
- Två tanter ringde och var förbannade för att människor som kommer hit inte är tacksamma. Vad har tanterna för behov av det, varför bryr de sig, tänkte Marjaneh Bakhtiari och skapade en karaktär.

Mycket oftare handlar romanen om en helt annan typ av svenskar. Friggebosvensken. Den gode socialliberale humanisten som gärna vill hjälpa till, som med gravt missriktad kreativitet stämplar alla invandrare som debila problembarn och därför ivrigt försöker bistå dem. Utan att lyssna på vad dessa själva har att säga om saken. Ungefär som då Friggebo tog sig från Rosenbad till Rinkeby och hamnade i en annan verklighet.
- Citatet är underbart. Hade jag aldrig kommit på själv. Det visar kontrasterna. Där fanns all välvilja i världen, där kom människor som kunde göra något. Men ibland saknas en kunskap eller en förståelse för vad som verkligen behövs.
- Det var ju deras vardag och hon tänkte på något slags... låt... från en annan kontinent, i en annan tid. Det här var Sverige här och nu.

Det kan vara plågsamt att läsa den hejdlöst roliga "Kalla det vad fan du vill". Just för att författaren så knivskarpt fångar våra fördomar. Som den godmodiga karaktären Pernilla Sundén som hamnar på middag hos Irandoust och tycker att allt är så exotiskt. Det där gula i riset, till exempel.
"Zaferon?"
"Zaferan!"
"Väldigt intressant. Jag har aldrig hört det förr." /.../
"De e saffran, Pernilla, dom har det säkert på Konsum."
Och har vi inte själva många gånger försökt att ta kontakt med invandraren som är ny på arbetsplatsen och ställt alla de där frågorna; för att ta kontakt, för att visa välvilja. Kanske hade den nyanställde föredragit att få veta hur det funkar med raster där på arbetsplatsen, menar Marjaneh Bakhtiari. Men hon är inte ute efter att läsaren ska känna sig dum, tvärtom. Självklart är det bra om vi försöker förstå varandra, även över kulturgränserna.
- Men kanske kan folk ha en mer avslappnad attityd. Det är ok att inte veta allt och snälla: ta det lite lugnt med frågorna, skrattar hon.

Inför romandebuten har det varit en extrem mediehausse kring Marjaneh Bakhtiari. Inte så märkligt, hon hade förväntat sig det. Hon är ung, 25 år, tjej med invandrarbakgrund och fyller ett tomrum i svensk litteratur. Hon har alltid haft lätt för att skriva, i skolan och i brevväxling med sina iranska kusiner.
- Jag är inte så förvånad att jag kunde skriva en bok, mer att jag kom på idén att göra det.
Varför vet hon alltså inte. Men hon gillar att bygga fiktiva scener utifrån människor hon observerar. Hon läser väldigt sällan skönlitterärt. Tv-serier har varit det som präglat henne under ungdomen och hon tror att det märks i hennes skrivande. Romanen är mer konstruerad som en sitcom där läsaren/tittaren ska få skratta eller le med täta mellanrum. "Frasier" och "Simpsons" är favoriterna men ofta skymtar en syrlig George Costanza ("Seinfeld") mellan raderna.

Hennes högsta syfte är att underhålla. Men om sen folk hittar något slags budskap i att inte klistra etiketter på folk hela tiden, så tycker Marjaneh Bakhtiari att det vore helt ok.
- Jag vill gärna låta folk se saker själva, i stället för att säga det. Underskatta inte läsaren! Om något är tragiskt behöver man inte använda en massa sorgliga ord. Då berättar man mer konkret.
Vad hon säger är: Behandla folk som folk och kalla saker för sina rätta namn. Och ställ inte så jävla många frågor. Berätta något själv i stället.
Är det här en invandrarroman?
Kalla det vad fan du vill.