Den goda människans berättare

Paul Austers nya bok "Dårskaper i Brooklyn" är en bok som slukar läsaren från första stund. Han är en mästare i den samtida amerikanska berättargenren och visar det nu på nytt.
Den här gången är det en mer rak skildring än i de tidigare där han skrivit berättelser i berättelserna. Nu får vi oss serverat en historia som går från A till B. Och det känns helt rätt.
I den här tragikomedin är han mer lustfylld och uppåt än tidigare och med slumpen som hjälpmedel för han hela tiden sin berättelse framåt. Han för en dialog med läsaren som håller fast oss än mer och man får lätt känslan av ett pågående samtal med författaren.

Bokens jag är Nathan Glass, en snart sextioårig man som nyligen skilt sig, blivit frisk från cancer och sålt huset på landet för att leva sina år som pensionär i Brooklyn, där han föddes. Han presenterar sig själv som en lite avdankad grinig gubbe. Men det visar han sig inte alls vara.
En tid efter flytten till Brooklyn stöter han på sin systerson Tom Wood som han inte sett på sju år. Han lär också känna Toms arbetsgivare Harry Brightman som har ett antikvariat några kvarter bort.
Och så, plötsligt, dyker Lucy upp, Toms nioåriga systerdotter. Hon knackar på dörren en dag men vägrar tala.
Genom Lucy dras de in i händelser som förändrar livet radikalt för alla parter.

En styrka hos Paul Auster är hans berättarteknik, att göra en dramatisk historia till vardagsmat. De flesta författare gör tvärtom men Paul Auster får oss att tro att det mest extraordinära är det vardagliga.
Kärlek, tillgivenhet och förståelse för människan är det som genomströmmar hela berättelsen. Tack vare detta kan svårigheter övervinnas. Ändå blir det aldrig någonsin banalt.
Detta är en bok jag inte ville lägga ifrån förrän jag läst klart, och som jag önskar att jag hade oläst kvar.