Den stressade dirigenten

Repetitionen är slut klockan fyra. Daniel Harding ska hinna med en pratstund innan han åker till Milano för att dirigera Mozarts "Idomeneo, rè di Creta" på klassiska La Scala. Men när klockan slår fyra, kommer en härjad Daniel Harding till sin loge på Berwaldhallen.
- Ten minutes. Sen måste jag åka till Arlanda. Taxin står redan på tomgång. Shoot.
Medan han packar ned dirigentpinnen, rafsar ihop sina saker och viker ihop kostymväskan svarar han, andfådd, på frågor.
- Repetitionen? Jodå. Det är en massa grejer vi försöker jobba med den här veckan, och tiden är begränsad. Vilket är mitt fel. Jag försöker göra två saker på en gång.
Han drar på sig en stickad munkjacka och tittar på klockan.
- Vi kommer att göra en väldigt bra konsert till slut. Orkestern är van vid att spela en Mozart som är väldigt vacker, men också väldigt annorlunda från den Mozart jag är van vid. Det kommer att ta ett par år för oss att utveckla en riktig förståelse för varandra. Men det är normalt. Och det blir intressant för publiken att se hur det utvecklar sig.

Han är i Stockholm för att repetera inför helgens två konserter, den ena i går kväll, den andra i kväll. Konserterna inleds med overtyren till Wagners "Parsifal" och Marc-Anthony Turnages verk "Scherzoid". Därefter framför man Mozarts mässa i c-moll. En blandad konsert: från Turnages samtida klanger till ett sakralt verk av Mozart.
Är det representativt för hur du vill lägga upp repertoaren även i framtiden?
- Jag antar det. Vi har tre verk från tre århundraden. Det är ganska representativt för vad vi planerar att göra. Vi har jobbat mycket med repertoaren för de kommande åren. Och det är ett väldigt varierat och intressant program. Men det kommer inte alltid att vara lika galet som den här konserten, säger Daniel Harding och fipplar lite med sin iPod.

Daniel Harding är ung, inte ens fyllda 30, men är redan en av världens mest anlitade dirigenter. Ordet "underbarn" har använts flitigt om honom. Redan som 14-åring bestämde han sig för att bli dirigent. Det är ett val allt färre gör - den klassiska musiken kämpar frenetiskt för att få unga att välja stråken, dirigentpinnen eller oboen i stället för elgitarrren eller mikrofonen. I Sverige skyller många på nedmonteringen av den kommunala musikskolan. Daniel Harding känner igen problemet från sitt hemland, England.
- År efter år har varenda regering sparat in på musikutbildning i skolorna. Och resultatet av det kommer att synas: först i ungdomsorkestrarna, sedan på de högre musikutbildningarna och till sist i den professionella musikvärlden.
Och vad kan du, som ung stjärndirigent, göra för att ändra på det?
- Klaga, ha ha. Och det är väldigt viktigt att stödja ungdomsorkestrarna, och att få unga människor att vilja spela i en orkester. I många länder blir de flesta utbildade för att bli solister. Det är inte realistiskt, och det skapar problem när de senare ska spela med andra musiker.
Vid det här laget står han med väskan över axeln, på trottoaren utanför Berwaldhallen. Taxin går mycket riktigt på tomgång.

En sista fråga: det har debatterats en hel del om ojämlikheten i musikvärlden, inte minst bland dirigenter. Vad beror det på?
- Jag vet inte varför. Delvis har det att göra med fördomar, folk förväntar sig inte en kvinnlig dirigent. Och flickor drömmer inte om att bli dirigent. Men det kommer att förändras, för det finns fler och fler under bara kvinnliga dirigenter som är bra förebilder.
De tio minuterna är över. La Scala väntar.

Den stressade dirigenten

Daniel Harding, som tillträder som chefdirigent för Radiosymfonikerna 2007, lever ett stressat liv. TT Spektra fick tio dyrbara minuter av hans tid, medan han packade sina väskor.