Men jag kommer aldrig att glömma. Dina palmer hĂ„ller nĂ€stan andan i vinden och sommaren verkar vara hĂ€r pĂ„ riktigt. Det Ă€r för varmt för Ugg-boots eller Minnetonkas. För varmt för att göra annat Ă€n ligga pĂ„ Butterfly Beach och lĂ„ta Stilla Havet svalka fötterna. Men snart Ă€r det dags att sĂ€ga farvĂ€l, ta flygbussen till LAX och lĂ„ta planet lyfta, i stĂ€llet för att checka in pĂ„ Hollywood Plaza i Los Angeles och Ă„ka taxi till de mytomspunna klubbarna pĂ„ Sunset Strip. Dags att andas annan luft Ă€n den avgastunga, smog-fyllda, som kan fĂ„ vem som helst att utveckla astma pĂ„ mindre Ă€n tre mĂ„nader och gav min vĂ€n en inhalator som ofrivillig följeslagare.Jag promenerar State Street ner, Ă€ter frozen yoghurt, och tittar pĂ„ allt det vĂ€lbekanta som för nĂ„gra mĂ„nader sedan var sĂ„ annorlunda. Tiotals biobesök pĂ„ Paseo Nuevo och ett antal shoppingturer senare Ă€r kvarteren inte frĂ€mmande lĂ€ngre. Och det viktorianska huset pa Brinkerhoff Avenue, som huseras av 20 studenter, kĂ€nner igen mig nĂ€r jag kommer. Jag har lĂ€rt mig att gilla det galna. Snarkningar nĂ€r man försöker sova (och en tyska som nattligen skakar japanskans sĂ€ng likt King Kong för att fĂ„ slut pĂ„ oljudet), upptaget badrum nĂ€r man vill duscha och en tvĂ€ttmaskin som surrar 24 timmar om dygnet till en bakgrundskuliss av tjattrande japanska, tyska, franska och kinesiska. Men det galna Ă€r ocksĂ„ betryggande. Ett kök med en aldrig sinande skara middagsgĂ€ster har ett evigt klappande hjĂ€rta, och med ett dussin nationaliteter samlade Ă€r risken för kulturella missförstĂ„nd stĂ€ndigt en kĂ€lla till gapskratt. Trots gastkramande spökhistorier om grĂ„tande bebisar pĂ„ vinden och mĂ€nniskor som hĂ€ngt sig frĂ„n taklamporna kommer jag sakna dig, Brinkerhoff. Jag komemr att sakna den soldrĂ€nkta trappan och rosbuskarna i trĂ€dgĂ„rden och den kelsjuka katten Teddy. Utsikten frĂ„n min skola, Santa Barbara City College, Ă€r mer storslagen Ă€n nĂ„gonsin, segelbĂ„tarna guppar vita i havet nedanför och ljuset över bergen gör allt skimrande.Bye bye Santa Barbara. Jag kommer att sakna dina strĂ€nder, bergen och det dĂ„nande havet. Kommer sakna joggingrundorna lĂ€ngs De La Vina. Trots hoten om brĂ€nder och jordbĂ€vningar, trots den hetsiga, tunga trafiken har Kalifornien nĂ„got avslappnat över sig som jag inte stött pĂ„ nĂ„gon annanstans. Kanske Ă€r det mĂ€nniskorna. MĂ„nga jag trĂ€ffat röker gĂ€rna pĂ„, har inget emot att folk jobbar illegalt och ser inget problem i att extraknĂ€cka i en "weed-store", samtidigt som de iskallt rĂ€knar med att bli nĂ€sta stora regissör i Hollywood. Kanske Ă€r det dynamiken mellan alla fantastiska stĂ€der som ligger inom nĂ€ra rĂ€ckhĂ„ll. Kanske mixen av San Franciscos svala skönhet, solkustens relaxade attityd och Los Angeles stimmiga djungel av vulgĂ€rt och vackert. Kanske Ă€r det nĂ€rheten till det blinkande Las Vegas och de vidstrĂ€ckta nationalparkerna som gör Kalifornien magiskt och speciellt och beroendeframkallande. Bob Dylan spelar "Itâs All Over Now, Baby Blue" och snart stĂ€nger jag dörren till rummet pĂ„ Brinkerhoff Avenue för sista gĂ„ngen. Det Ă€r slut nu Kalifornien, men jag kommer alltid att Ă€lska dig.
