Det börjar bra men blir för långt

"Vi kan inte leva här", säger Jettel Reidrich.
Hon ser ut över den brända kenyanska slätt dit hon flyttat från Tyskland tillsammans med sin man och deras lilla dotter. Den judiska familjen har i sista stund undkommit nazisterna som nu trappar upp förföljelserna av deras släktingar i hemlandet. Ändå ångrar sig Jettel Reidrich. Hon saknar festerna, bekvämligheten, det rinnande vattnet. "Vi kan inte leva här".
"Ingenstans i Afrika" vann förra året en Oscar för bästa icke engelskspråkiga film i konkurrens med bland andra "Hero" och "Mannen utan minne". Det är inte svårt att förstå varför. Filmen visar att avståndet mellan Berlin och Los Angeles är kortare än vi tror; det extremestetiska fotot, filmmusiken en genomtänkt suggestiv mix av afrikanska trummor och europeiska stråkar och den strama storyn hade kunnat pryda vilken Hollywoodproduktion som helst. Liksom kitschen, som har sin givna plats i alla riktiga äventyr.
Filmens styrka ligger i regissörens, Caroline Link, förmåga att helt otvunget berätta historien ur flera perspektiv samtidigt. Publiken får intuitivt en stark förståelse för alla inblandade; pappan som slits mellan dåligt samvete för familjens umbäranden och vetskapen att han gjort rätt, mammans eurokoloniala fördomar och bortskämdhet och dottern, Regina, som är den i familjen som bäst anpassar sig till det nya livet. Med stora ögon och en ännu större nyfikenhet och ödmjukhet hittar hon en alldeles privat plats mellan sitt tyskjudiska arv, de afrikanska traditionerna och den brittiska koloniala överheten i Kenya.
Minnesvärt är också Sidede Onyulos porträtt av kenyanen Owuour. Det går säkert att tolka det i termer av rasistisk underkastelse . För mig är det en universell drömbild av ren vänskap och lojalitet.
"Ingenstans i Afrika" är nästan två och en halv timme lång. Det är filmens stora svaghet. Första halvan funderar man på om det är ett mästerverk som rullar framför ögonen, en bit in i andra halvan tittar man på klockan i stället. Problemet blir att det inte finns tillräckligt många historier att hämta ur filmen, och de sidointriger som inleds slarvas ofta bort.
"Det är rätt jävligt här men vi ska nog klara av det" är en bra grundberättelse. Men bara i högst 105 minuter.