Waaassaa! Min granne spanjoren blir jättelycklig när han ser knäckebrödspaketet i min bokhylla. "Får jag ta ett?" Klart jag bjuder på knäckebröd, jag blir nästan rörd över hans knäckebrödsentusiasm. Och lite stolt såklart. För visst är det lustigt vilken töntig patriot man blir så fort man kommer i väg till ett land långt borta. Man småler när man hör en svensk låt på radion eller ser en Volvo i masa sig framåt trafiken. Man blir helt plötsligt sportintresserad om någon tar upp en svensk framgång. Och ni anar inte hur mallig jag blev när jag hittade Annas pepparkakor i närbutiken (inte för att jag köpte några, men ändå). För dom som inte hängt med i svängarna eller bloggarna kan jag tala om att jag befinner mig i New York. Stan är ett myller av kulturer, folkslag, lukter, smaker, ljud och oljud. Hittills har allt uppnått alla förväntningar och endast en sak förvånar mig i detta "land of freedom"; hur många som har en anknytning till Sverige. Min första lördag i stan kände jag ingen och det var en ganska vissen Jennie som bestämde sig för att gå på kräftskiva på Wallstreet. Slog mig ner bland tre amerikaner för att öva lite engelska. Efter fem sekunder stod det klart att den ene killens mamma kom från Sverige och att killen och hans sambo hade varit i Västervik förra året. Den andre killen hade varit utbytesstudent på KTH under ett år och var en hejare på snapsvisor och schlagers (mest Anneli Rydé). Nästa svennemöte blev med Alexis, Wasa-spanjoren, som flyttade in i samma studentkorridor som mig. Han hade tillbringat hela förra året i Potatisen, ett elevhem kopplat till universitetet i Karlstad. Han visste också en hel del om den svenska musiksmaken (det vill säga schlagers och Måns Zelmerlöv) och den svenska maten (Wasaknäcke och svensk öl inhandlad i Tyskland). Sedan dess har det bara rullat på. Lånade en kompis kompis och gick ut och fikade med. Vi avslutade med att shoppa skivor och där i butiken träffade jag Gregg, en galet trevlig kille som varit utbytesstudent i Enköping på 80-talet. Vi bytte nummer direkt, för han ville fika och prata svenska. Vi träffades redan två dagar senare och åt ekologiska kokoskakor på hans favorit-vegan-eko-café i Chelsea. Och i söndags tog han med mig på en fest, hem till någon som han inte kände. Denne person hette Erik Carl Gustaf, och ja ni kan nog gissa vem han är döpt efter och varför. Och nu sitter jag här i mitt nya, tillfälliga hem, i sällskap av Ivar, Lack och Glimma. Jag väntar med spänning på nästa påhälsning från hemlandet, det spelar ingen roll om det är en smaklös skorpa eller en genial uppfinning, jag blir lika stolt och glad för båda.
