Andreas Johansson: Det kan vara orden som gör det

Caroline och jag kommer faktiskt inte överens om jättemycket. Vi håller inte med varandra alls om ord, litteratur och lite annat smått och gott. Men vi gillar båda Håkan Hellström, vilket lindrar i sammanhanget.

För mig finns det ett värde i det mer komplicerade språket, för det kan säga mer och måla vackrare tavlor. För mig är det nämligen skillnad på ”massor” av stjärnor, och ”myriader” av desamma. Det är skillnad på att ha svart hår och ”hår som av ebenholts färgat”.

Vissa kan kalla det snobbigt kanske, andra att det är elitistiskt men där håller inte jag med. Kan man massor av ord, tycker att de är viktiga och att de kan färga språket vackrare, så bör man använda sig av dem. På samma sätt som man om man kan, gärna lagar något godare och roligare än tacos en fredag. För ibland tror jag att jag gått vidare från ungdomsböckernas språk, för så där 20 år sedan.

Man kan välja vad man äter nämligen och vad man läser. Vissa böcker (volymer, folianter, verk, delar av en hyllmeter, skrifter) kan man skita i - bara för att botanisera i den skatologiska mångfalden. Om någon försöker sucka att ”dina böcker är kassa” så kan man faktiskt, med ett inte så litet mått av högdragenhet, ge blanka ”sjutton” i vad den personen tycker.

Allting kan inte vara en thriller. En bok med språkligt komplicerade och intrikata strukturer och vändningar ger mig mer. Jag läser gärna slutet först, så slipper jag undra vem som mördade greven. Sen kan jag koncentrera mig på resan. Orden. Deras följd och inneboende poesi.

Jag vet att Caroline med all rätt kan störa sig på när någon gör sig till, använder onödigt krångliga ord för att visa att de kan. Men frågan är vem som bestämmer när det är onödigt tillkrånglat? Om man verkligen behärskar språket, långt mer än vad jag någonsin kan drömma om att göra, använder man orden för att de säger mer. Konvalescenshem säger mig mer än ”ställe för sjuka”, hyperboler mer än ”fantastiska överdrifter”.

Och det sparar plats. Hyperboler är tio tecken (vi räknar gärna tecken i tidningsvärlden,) fantastiska överdrifter består av 22. Det är ordekonomi. Sen att ALLA inte förstår får man ta. Man får väl googla om man känner sig utanför.

Caroline har en poäng, hon har ofta massor. Hon är klok som en av de där böckerna hon inte tar sig igenom. En vän till mig suckade på facebook för några veckor sedan och jag förstår henne. Känn på den här meningen: "Människans rumslighet får med andra ord sin gestaltning i

lidandekampen från vilken rummet symboliskt stiger fram som dess ansikte. Rummet har konfirmerats som en existentiell erfarenhetsform med långtgående ontologiska

meningsinnebörder i såväl horisontell som vertikal riktning"....

Jag förstår inte så mycket av det där. Inte utan lite ansträngning.