Diktsamling i fotbollsmiljö

- Jag kämpar ju mot sportmetaforerna, för att jag vet att jag använder dem ofta. Men det är bara för att de är så bra, säger hon.
Raden "Straffläggarens ensamhet" inleder Ida Lindas första diktsamling. Hon travesterar Peter Handkes "Målvaktens skräck vid straffspark" och sätter stämning och miljö omgående. För att hålla sig till det självklara, ja, det är en diktsamling som utspelas på och runt fotbollsplaner till en betydande del.

Ida Linde har förbryllats av att så många recensenter lagt vikt vid just det, fotbollsmiljön, den är knappast längre ovanlig i litteraturen. Och för henne har den funnits där oreflekterad, eftersom hon alltid rört sig hemtamt i såna omgivningar. Hon som spelade i Umeå IK:s damlag upp till juniornivå innan en knäskada satte stopp.
- Fotbollsmiljön har alltid varit naturlig för mig. Jag känner mig hemma där.
Men att den finns där i dikten är givetvis för att den är betydelsebärande, symbolisk även på andra plan. Handkecitatet med sin existentiella utsatthet i en oväntad situation, men så förtätad. Just den fångar Ida Linde och vänder på - för att i stället prata om straffläggaren.

Ett namn med flerfaldiga betydelser, liksom historiens domare och tränare. Alla med en stor tyngd och pondus bakom sig, vid närmare betraktande av episka mått. Ju närmare man kryper på Ida Lindes diktvärld, ju mer förtunnas känslan av svettig fotbollsmiljö och ju mer förtätas en nästan biblisk metaforik.
- Kanske är det språket hemma från Västerbotten som väller fram. På ett ställe i min samling står det "den Gud älskar dör ung". Så kunde folk prata. Jag är själv inte troende, inte mina dikter heller. Men det finns något sånt i språket.
Ida Linde är alltså uppvuxen i Umeå och, såvitt hon kan minnas, har hon alltid skrivit lyrik. Så småningom även dramatik och i Umeå drev hon Teater Alice. När hon flyttade till Malmö för att gå en skrivarlinje blev hon drivande medlem i Teater Torstenson. Det är i teatern som "Maskinflickans testamente" föddes. Först som dikt, sen dramatik som spelats i både Malmö och Stockholm, för att sen bli en diktsamling.

Den har på så sätt tagit lång tid att skriva, fyra år - "från VM till VM" säger Ida innan hon lägger handen för munnen och bromsar en ny sportliknelse. På vägen har den blivit både tydligare och stramare.
- Jag har haft lite att säga till om. Maskinflickans historia har skapat sin egen logik. Hon är inte alls jag. Men vi delar möjligen en del känslor, som rädslan att dö och längtan efter att vara maskin.
I centrum står Maskinflickan, hon som vill dö först. Hon är inte särskilt rädd för döden i sig, däremot för att den är så okontrollerbar. Så hon vill dö först och lämna ett testamente efter sig. Men det blir inte så. I stället dör hennes omgivning: brodern, pappan, ett barn. Till slut finns ingen som kan läsa testamentet kvar.
- Nej, till slut finns bara själva berättelsen kvar. Och det är väl det som fascinerar mig, att det enbart är berättelsen som överlever livet.
Mottagandet av "Maskinflickans testamente" har varit övervägande positivt, i vissa fall rent lyriskt. Nu är hon mitt uppe i att skriva ny lyrik och på hennes första prosaprojekt, som hon kallar det, blir det färdigt heter det en roman. Det är ett nytt skrivande. Det har med hastighet att göra.
- Det är som friidrottare som tränar starter. Om och om igen. De ska få in rätt hastighet för att springa vidare. Jag får nog säga att jag tränar på skrivhastigheten nu, i det här prosaprojektet.
Hon blir tyst en stund. Och börjar skratta. Ida Linde måste verkligen jobba med de där sportmetaforerna. Om hon är inne på att skära ner på dem.

Diktsamling i fotbollsmiljö

Om Ida Lindes debutsamling "Maskinflickans testamente" vore en sport är det 100 meter. Avskalad, direkt och dramatisk. Men det är möjligen en metafor som Ida Linde inte är helt nöjd med själv.