Döden har huvudrollen i självbiografisk roman

Vad formar en människa? Ja, varför blir man egentligen som man blir? Det är frågor som nog de allra flesta ställer sig emellanåt. Och det är bland annat detta som Karl Ove Knausgård grubblar över i sin biografiska roman "Min kamp". I baksidestexten beskrivs den som en "autofiktiv" roman, vad nu det kan tänkas betyda. Jag tolkar "Min kamp" som en roman med till övervägande del självbiografiska inslag.Men trots att Knausgård skriver i jagform är det en annan person som ständigt, men för det mesta på ett abstrakt plan, är allestädes närvarande. Nämligen författarens far. Far-och-son-relationen och döden är nog faktiskt bokens två huvudteman. I verkets första del uppehåller sig författaren mest vid barn- och ungdomsåren, det vill säga uppväxten i Norge. Den andra hälften överskuggas helt och hållet av faderns död.Karl Ove och hans äldre bror Yngve beger sig till sin farmor i Kristiansand där deras far mot slutet levt i fullständig misär. Pappan som en gång var strikt, men otillgänglig, familjefar och lärare kom obegripligt nog att utvecklas till grav alkoholist. Motvilligt tvingas de inse att han även dragit med sig sin gamla mamma i fördärvet. Det blir en chockartad och plågsam upplevelse för sönerna som nu måste röja i det kaos som deras pappa lämnat efter sig. I Norge, där boken först gavs ut, väckte den en debatt som främst kom att röra de etiska aspekterna av boken, det vill säga Knausgårds utlämnande av både levande och döda människor. I Sverige får man nog säga att den debatten uteblivit. Förmodligen eftersom detta - att blottlägga andra verkliga människor såväl levande som döda - knappast är ett nytt fenomen här. Maja Lundgren, Carina Rydberg och Lars Norén är bara några som redan trampat upp den stigen.Det intressanta och lite anmärkningsvärda är nog i stället berättarröstens uppriktighet. Ja, nu kan ju förstås bara författaren själv avgöra hur ärlig han faktiskt är. Det handlar snarare om en förmedlad känsla. Däremot kan jag konstatera att "Min kamp" är fullkomligt befriad från koketteri. Det finns inget behagsjukt i Karl Ove Knausgårds roman. Visst lämnar han ut människor men jag kan inte tycka att han gör det på ett grymt och ondsint vis. Allra mest lämnar han faktiskt ut sig själv.Det bör nämnas att detta är första delen i en romansvit om sex delar.