Doors ledde vilsen tonåring

N är jag gick i tredje klass var Arvingarna mina stora idoler. Min skola hade alltid ett så kallat fredagsmys innan helgen och det var upp till vem som helst att sätta upp en pjäs eller liknande.
Jag och mina kamrater hade alltid konserter med oss själva utklädda till Arvingarna, och de flesta elever tröttnade ganska snabbt på Eloise och oss som fanatiska dansbands-wannabees.
Samma år, alltså 1993, flyttade min äldsta storasyster hemifrån. Och för att göra historien kort så vill jag påstå att hon som åtta år äldre syster hade ganska många tendenser till att vara omhändertagande.
Jag minns en helg då hon var hemma på besök. Vi satt i hennes gamla flickrum och hon tog fram en cd-skiva och sa till mig: " Detta är det mest värdefulla du kan äga". Hon satte skivan i cd-spelaren och ur högtalarna strömmade The Doors med låten The End.
Jag satt på sängkanten och fattade noll. Vad menade hon med det här egentligen?
Som liten flicka (eller pojke) är man ganska mottaglig för det mesta. Det tog inte lång tid innan jag, självklart, hamnade i någon slags hippiefas, trots att jag inte förstod vad det var överhuvudtaget. Min syster var i alla fall nöjd och även om många musikpredikningar faktiskt ägde rum, så minns jag mest att jag vid födelsedagar eller andra presenttillfällen fick skivor eller egeninspelade kassettband med till exempel The Cranberries, Monica Zetterlund och Lisa Ekdahl.
Jag vill nu hoppa lite framåt i tiden. Jag var tio år men fortfarande väldigt insnöad på Jim Morrison och The Doors. Jag hade till och med spelat pappas gamla Ekseption-skivor och tyckte det var hur häftigt som helst.
Jag minns en speciell dag i april. Mamma kom hem från jobbet, som vanligt med en Expressen. Hon la den på bordet och dess framsida var prydd av en stor bild på en risig blond kille med en cigg i handen. Texten löd ungefär "STOR ROCKSTJÄRNA HITTAD DÖD".
Min andra storasyster var 15 år när hon blev som besatt av Nirvana. Allt som hade med Kurt Cobain att göra ägde hon, såg hon, uppmärksammade hon. Det var affischer, vykort, tidningar, konsert- och intervjuinspelningar. Varenda kväll var vardagsrummet ockuperat av en långhårig och trasigt klädd tonårstjej med videodosan i högsta hugg. Jag iakttog varenda känsla hon fick av Kurt Cobain och hans Nirvana. Till slut var jag lika besatt. Självklart förstod jag inte så mycket den här gången heller, bara det att det låg sorg över Kurt Cobain, och känslan av att lida för något man inte var del i tog mig med storm.
Som tioåring började jag klä mig i trasiga jeans med gräsliga långkalsonger under. Det var t-shirts och koftor och hål överallt, i varenda plagg. Men jag klädde mig inte så varje dag, eftersom min ömma moder var orolig att min skola till slut skulle kontakta socialen.
Min historia är tio år gammal. Där emellan har så mycket hänt och så många nya upptäckter och influenser har präglat mig genom tonåren. Och även om jag inte tänker berätta historien fram till nu så kan jag lugna alla med att säga att jag aldrig återvände till dansbandsmusiken. Intresset för musiken som inte låg på topplistorna växte. Och det har jag väl mina två äldre systrar att tacka för.