Det knastrade från den öppna elden. Hunden hade VIP-biljett till fårfällen framför lågorna. Julen handlar om att uppnå känslan av de första jular man minns. Själv sållar jag minnen bland komik och tragik och sorterar medvetet ut guldkornen. När jag funderar på julen så hittar jag guldkornen i mina allra första barndomsjular. Alla var samlade på välsignad jord. Livet hade ännu inte tagit ut sin rätt. Huset var stort och vi barn var små. Tygerna, garnet, maten och godiset hade gjorts under samma tak och mormor var, inte helt lycklig kanske, men belåten och någorlunda lugn. Männen började tidigt. Öl, sprit, kaffe, sprit, öl, kaffe och sprit, sprit, sprit, kaffe. Sprit. Vi barn visste inte vad sprit var men vi visste hur det luktade och att man blev en annan person när man drack av den. Tomten var fullast. Det snubblades. Skojades. Tjoades. Paketen blandades ihop. Ingen visste vad som var vad och när börjar egentligen Kalle Anka? Gränsen mellan komik och tragik är tunn. Av förklariga skäl är det inte männen i mina barndomsjular som gjorde aftnarna minnesvärda, mer än att de möjligtvis lärt mig en del om livet. Det mest minnesvärda är väl det faktum att alla var där och känslan av att vi var av samma sort. Och detaljerna. Musiken. Den hemlagade maten. Dofterna, granbarr, stearin, hö, häst, hund, katt, cigarr och eld. Jag minns julstjärnorna och hur man bar sig åt för att tända dem, jag minns julmusten när kolsyran tog över och gick upp i näsan, jag minns mammas kofta och att mormor lekte flygplansleken med oss barn. Allt det där minns jag och när jag tänker på kärlek, samvaro, närvaro och omtanke så är det minnet av mina första barndomsjular som fångar den känslan. Jag är inte ensam, gissar jag. Just för att julen är så förknippat med barndomen. För många blir den en schablon av trygghet och familj. Och varje försök att upprätthålla en lyckad jul är ett försök att känslomässigt återkoppla till de första man hade. Så nära barndomen som möjligt är målet. Detaljerna ska återupplevas. Minnena ska dra firaren tillbaka till tryggheten. Minnen är märkligt. En doft. Ett musikstycke. En känsla. En bild. Ja allt det där kan helt få oss att ändra sinnestämning beroende på vad dessa påminner oss om. Dessutom kan man själv välja vilka minnen man vill ska påverka en. Med lite träning. Jag har lagt en dimma över minnena om de fulla männen i min släkt och ramat in minnena om den goda maten, julstjärnorna, samhörigheten och omtanken. De inramade minnena får forma mina framtida jular med min framtida egna familj. Ser jag till majoriteten av männen i min släkt slås jag av tanken: jag vet inte riktigt vad man ska göra för att bli en bra man, en bra far. Men jag vet vad man inte ska göra, hur man inte ska bete sig. Det kanske duger. Om inte annat är det väl en bra början.
