Du vill vara det du äter

Att måltiden blivit en statusmarkör är väldigt uppenbart, det räcker med att ha tre kompisar på Facebook så blir man vänligen upplyst om vilken mat som inmundigats till lunch, middag och kanske också frukost.

Har du tur - och det har du - får du en bild på underverket också, tagen genom ett skimrande filter så att den karamellisserade löken nästan hånglar med bitar av lågtempererat fläsk, confiterade fikon och backtimjansky.

Och det är som det ska vara. Man ska dela med sig av sin vardag på Facebook, hur tillrättalagd den än verkar vara. Det får man ta. På samma sätt som man får ta kattbilder, hundbilder, barnbilder och uppdateringar om senaste löppasset, lyckouppdateringar eller rent nonsens (skyldig!). Det är inte tendensen att dela med sig av allt konstigt jag vill raljera över, det är lugnt. Det är vi vana vid och är meningen med hela fenomenet. Däremot är det intressant att maten tagit musikens plats, och utvidgat den.

Vad du äter visar kanske inte vem du är utan snarare vem du vill vara, det börjar bli en sliten sanning. När jag var ung och vacker var det vad du lyssnade på som sade något om vem du ville vara. Eller det kanske var så här: Vad du lyssnade på sade någonting om hur du ville att folk skulle uppfatta dig.

Om du gick runt med en Danzig t-shirt och långt hår ville du inte riktigt bli förknippad med ditt stora hästintresse och fäbless för mysiga hemmakvällar. Det fanns säkert undantag, men ändå. Musikvalet sade någonting om dig, om du var mjuk, hård, alternativ eller mainstream. Maten säger mer.

Hur vill du bli uppfattad? Lägger du timmar och pengar på att lågtemperera ditt ekologiska oxkött så säger det någonting om dig som person. Oftast något som många uppfattar som positivt. Ska man upp en nivå bör man gärna ha köpt kött direkt från en bonde eller två. Strävar du ännu högre bör du haft ihjäl djuret (vegetarianer är mer restriktiva med det här i mina kretsar) själv. Sen kan långkoket börja. Om du lagar grytan i en järnkittel över öppen eld kan du lika gärna flytta till Södermalm direkt. Lite barkbröd till det och du är hemma.

Men kan maten säga något om oss? Klart den kan, lika mycket som vilken musik vi köper, vilka vi röstar på och vem vi väljer att umgås med. Men det går att genomskåda efter ett tag. Kanske är det lite ängsligt för själv har jag uppdaterat en hel del om fisk. Jag var nämligen inte så förtjust i fisk för några år sedan. Sen vände det. Och nu vill jag gärna profilera mig som fiskätare. Jag känner även att jag kommer lansera mig själv som kantarellätare till hösten. Kan bli hur spännande som helst. Och vilka bilder det kan bli!

Vem lägger ut en bild på sina stressade köttbullar med lite för mycket ketchup? Klart det blir ytligt och ibland undrar jag om det är det som vi inte säger som är det mest intressanta? Sen läser jag ytterligare en lång harang om huvudvärk, måndagsångest, uppförsbacke och spagetti som klibbat ihop i kastruller och nöjer mig med det glättiga.

Det riktiga allvaret tar vi väl fortfarande i verkliga livet, inte sant?