Duktiga skådespelare kämpar med dåligt manus

En romantisk komedi har nästan alltid samma formel. Kille träffar tjej, de blir kära, ett missförstånd uppstår och de gör slut för att så småningom återförenas i sista scenen. Så ska det vara.
Det är "bara" kreativiteten hos manusförfattaren, fingertoppskänslan hos rollsättaren, näsan för romantiska miljöer hos scenografen och en regissör som kan föra samman allt detta till den perfekta "dejtfilmen" som skiljer låt oss säga ett mästerverk som "När Harry träffade Sally..." från en helt vanlig, ordinär, smågullig, men ganska platt rulle som "Att göra en pudel". För i grund och botten ska ju samma historia berättas.
Men "Att göra en pudel" har inget av det där, förutom tappra skådespelare.

Eva Röse spelar hundfrisören Rita, en vanlig tjej utan familj, vänner och eget liv förutom tantsnuskböcker, tjejprogram på tv och sin arga tant Edith (en Lena Nyman i högform) på övervåningen där hemma, som hunsar henne.
Så långt är det lovande, men det går käpprätt åt skogen när handlingen tar fart. Rita far på new age-läger för att hitta sig själv, men finner istället kärleken i snälla Knut. Vad hon dock inte vet är att Knut i själva verket är kvällstidningsjournalist, vår tids mest tacksamma skurk efter muslimer och katolska kyrkan.
För alla vet ju hur kvällstidningsjournalister är... Elaka lögnare som inte väjer för något i sin jakt på scoop och löpsedlar. Och så går det som det går.

Det står allt mer klart att det är på manussidan svensk film har störst problem. Jag har sett flera svenska filmer den senaste tiden som inte bara varit dåliga, man undrar varför i hela friden ingen av de inblandade har dragit i bromsen.
Skådespelarna i den här filmen kämpar så mycket de kan och framförallt samspelet mellan Lena Nyman och Eagle-Eye Cherry i en biroll är jättebra. Men de och Eva Röse kämpar med ett katastrofalt manus som gör obegripliga utvikningar och släpper iväg lösa trådar utan att plocka hem dem. Med logiska kullerbyttor och som låter människor på 00-talet bete sig och prata som om de travade runt i en 40-talsfilm.
I det här fallet borde nog manusförfattaren göra en pudel till de inblandade skådespelarna.