Alla Elisabets böcker utspelar sig i en historisk tid och miljö.
- Ja, hittills har det blivit så, berättar Elisabet som i grunden är utbildad SO-lärare.
"Ljusets dotter" skildrar ett svenskt 1700-tal och handlingen tar plats runt författarens egen husknut nära nog. Händelserna utspelar sig nämligen i och runt Edsbergs slott i Sollentuna.
- Man skulle kunna säga att jag fick återupptäcka min egen trädgård.
- Det var spännande minst sagt. Arbetet med boken har gjort att jag börjat se på platser i mitt närområde med nya ögon. Jag har exempelvis upptäckt byggnader och miljöer som jag tidigare över huvudtaget inte noterat.
Hon berättar att hon för handlingen till exempel behövde ett torp vid Rösjön. Och när hon promenerade omkring för att rekognoscera och söka platsen för detta påhittade torp upptäckte hon till sin förvåning att där faktiskt fanns ett högst reellt gammalt torp vid sjön.
- Här hade jag promenerat omkring oräkneliga gånger i omgivningarna men aldrig lagt märke till det lilla huset tidigare. Det är lätt att bli hemmablind, konstaterar hon.
Elisabet har förvisso undervisat i historia men hon lägger ändå ner mycket tid på forskning och research inför varje roman så att miljöerna och livsbetingelserna ska bli så korrekt beskrivna som möjligt.
Hon reser också alltid till de platser som hon skriver om.
Den här gången behövde hon av uppenbara skäl inte förflytta sig så långt dock.
Men om Elisabet aktivt söker upp sina miljöer förhåller det sig alldeles tvärt om med ramberättelserna och karaktärerna - de söker upp henne i stället.
Första gången hon var med om det förstod hon inte vad det var frågan om.
- Jag var hemma och såg plötsligt för mig en bild, som ett fotografi, föreställande en kvinna och ett barn i öknen. De höll varandra i handen. Jag slog bort bilden. Men den återkom och successivt fick jag till mig mer och mer information om de här personerna och så småningom hade jag ramberättelsen klar till "Bortom stjärnan".
- Jag är fullt medveten om hur märkligt det låter. Men så har det gått till med alla mina böcker.
- Jag hade inte planerat att skriva någon roman, även om många i min omgivning tyckte att jag borde göra det.
- Totalt har skrivit 25 läroböcker i olika SO-ämnen samt i konflikthantering och i konst- och filmhistoria. Därför kändes det lite konstigt att bli kallad debutant när jag hade skrivit "Bortom stjärnan" vid 52 års ålder. Det är en märklig statusskillnad där. Som läroboksförfattare är man extremt anonym. Medan författare till skönlitterära böcker i vissa fall nästan kan jämföras med rockstjärnor.
I dag koncentrerar sig Elisabet Nemert helt och hållet på prosan. Det blev allt för svårt att kombinera undervisningen och fackboksförfattandet med att skriva romaner, förklarar hon.
Tiden räckte helt enkelt inte till.
Elisabet är inte bara en ambitiös skribent hon är också en flitig läsare.
- Men just nu har jag ett deckaruppehåll. Det beror på att jag är aktiv i kvinnojouren. Därigenom kommer jag i kontakt med så mycket verkligt våld att jag inte är intresserad av att läsa om konstruerade våldsamheter. Men jag kallar det en paus för jag har tyckt mycket om att läsa deckare.
- Jag är en allätare när det gäller böcker men har mer och mer börjat återvända till klassiker av berättare som exempelvis Dickens, Lagerlöf, Moberg och Tolstoy. Vissa stycken som de författat kan jag komma tillbaka till om och om igen, som bokgodis.