Modejournalisten Karina Ericsson Wärns "Modebibeln. Den svenska. 1867–nu" gör skäl för sitt namn. I bild och text beskriver hon det svenska modets historia från sent 1800-tal fram till nutid.
Augusta Lundin (1840-1919), från Kristianstad, får markera startskottet för det kommande "svenska modeundret" (ett begrepp som etableras i medierna ungefär 2005). Efter att ha utbildat sig i klädsömnad, och sedan under en period arbetat som västsömmerska, startar hon 1867 sin egen syateljé i tre små rum på Malmskillnadsgatan i Stockholm. Augusta Lundin utmärker sig genom att hela tiden vara först med det senaste – om än inte särskilt nyskapande. Det är för övrigt något som är ganska typiskt för svenskt mode överlag, menar Ericsson Wärn.
Augusta Lundin blir i alla händelser omtalad för sin goda smak och för sin snabbhet.
1892 blev hon utnämnd till hovleverantör. Men en verklig höjdpunkt i karriären torde ha inträffat 1909 då hon fick i uppdrag att sy den klänning som Selma Lagerlöf, det årets nobelpristagare i litteratur, skulle bära under nobelfestligheterna. Det blev en klänning i silvergrå sidenbrokad med vid kjol och löst liv. Klänningen finns bevarad i Selma Lagerlöfs garderob på Mårbacka.
Vidare berättar Ericsson Wärn att fransk haute couture faktiskt delvis är en svensk uppfinning. Svensken Otto Gustaf Bobergh ska tillsammans med engelsmannen Charles Frederick Worth ha lagt grunden till det som än i dag kallas haute couture. Så småningom flyttar Bobergh hem till Sverige igen och blir granne, vän och samarbetspartner med Augusta Lundin.
1880-talets svenska kvinnor eftersträvade en s-formad silhuett vilken de uppnådde med hjälp av hårt snörda korsetter, flera styvt fodrade underkjolar och höga tajta halskragar. Man kan konstatera att bekvämlighet knappast var primärt, snarare tvärtom.
Men i Amerika hade idén om en bekvämare klädstil börjat vinna mark. Dessa tankar spreds så småningom även till Sverige. Och vem stod på barrikaderna i denna fråga om inte Västerviksdottern Ellen Key. 1886 var hon en av initiativtagarna till den så kallade Dräktreformföreningen.
Reformdräkten som introducerades var en sittvänlig, enkel, klänning utan turnyr (turnyr var en anordning som annars bars under klänningen för att ge intryck av att bäraren har en yppig bakdel, reds anm). Och i stället för korsett användes ett löst så kallat reformliv som underlättade andningen.
Enligt Ericsson Wärn blev reformdräkten ett radikalt klädesplagg, synonymt med kvinnor som krävde rättigheter.
Till detta förhöll sig Augusta Lundin skeptisk. Kvinnor gillar omväxling och vill vara unika, menade hon. Det uniforma gav hon med andra ord inte mycket för.
Långt senare, på 1960- och -70-talet, kom dock både Mah-Jong och Kooperativa Förbundet att göra sitt bästa för att få svenskarna att klä sig i en enhetlig "uniform".
Korsettens verkliga dödsstöt kom i samband med tangofebern som spred sig över världen 1914. Även en ny rörelse på modet gjorde sitt till; nämligen sport, förklarar Wärn.
Boken har en kronologisk uppbyggnad och berättar såväl om designers, diverse rörelser och modehus som enskilda plagg och fenomen.
Den kan med fördel användas som uppslagsverk att slå i lite då och då.
Slutligen: vad kan man säga om modet i dag då? År 2012? För att fatta sig kort kan man konstatera att skräddarsytt har gjort comeback och att det individuella står högt i kurs, "ingen vill se ut som någon annan", konstaterar Karina Ericsson Wärn.
För någon (som undertecknad) med ytterst begränsade kunskaper om mode i allmänhet och modets historia i synnerhet är det svårt att hitta något att vara kritisk mot. "Modebibeln" är helt enkelt en lättillgänglig bok skriven på ett vardagligt och enkelt språk om ett intressant ämne – våra kläder.
Fotnot: Haute couture är franska och betyder "hög sömnad". Beteckningen ska borga för konstskicklighet och exklusivitet.