I veckan var det världspremiär för den nya animerade filmen "Emil och Ida i Lönneberga".
Platsen där röda mattan rullades ut var den småländska lilla orten Mariannelund som blivit starkt förknippad med Astrid Lindgrens barnboksfigur Emil.
Det var nämligen här som spelfilmerna om honom kom till på 1970-talet.
Det var för övrigt till Mariannelund Katthultborna for när doktorn behövde uppsökas. Och när Ida dinglade i flaggstången där hemma – efter ännu ett ofrivilligt Emil-hyss – deklarerade hon nöjt att hon kunde se "ända till Mariannelund".
På senare år har Emilkraften, Mariannelundsbygdens utvecklingscentrum, bestämt sig för att försöka dra nytta av detta kulturarv. För här finns ju verkligen grunden till ett besöksmål i Emilfilmernas spår, menar man.
– Tanken är att låta bygga ett innovativt och modernt barnfilmmuseum, Filmernas hus, berättade initiativtagaren Anna Mellergård för pressen i samband med premiärvisningen av den nya filmen.
Men innan det blir verklighet finns det så kallade "Barnfilmbyhuset" att tillgå. Här kan besökarna hitta information om filmerna och de olika inspelningsplatserna, samt även spana in bevarad rekvisita.
På torsdagseftermiddagen var det alltså världspremiär för den nya filmen som går upp på ett flertal biografer runt om i Sverige på juldagen. Så även i Västervik.
Filmen innehåller tre separata historier, tre kapitel om man så vill. Tecknaren Per Åhlin ("Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton", "Dunderklumpen", "I huvet på en gammal gubbe" med fler) har regisserat en av dem. Georg Riedel svarar för musiken filmen igenom och rösterna görs av skådespelare som Allan Svensson och Elisabet Carlsson.
Filmen bygger på historierna "Emils hyss nr. 325", "När lilla Ida skulle göra nya hyss" och "Emil med paltsmeten" (de första två har inte filmats förut, reds anm).
Björn Bergs klassiska bokillustrationer från Emilböckerna har varit en viktig utgångspunkt.
Den färdiga filmen består av sammanlagt 90 000 rutor som tecknats för hand.
Så här säger Per Åhlin om arbetet med filmen:
– I första hand kändes det viktigt att vara trogen Astrid Lindgrens skapelse.
– Men det var också fullständigt omöjligt att gå förbi Björn Bergs bilder. De är ju så tätt förknippade med Emil i Lönneberga. Jag har försökt transportera lusten och linjerna från hans originalteckningar till filmen.
– Det har varit ett inspirerande arbete. Vi har en del saker gemensamt Björn Berg och jag. Han var till exempel en tekniskt intresserad konstnär, precis som jag.
Som ung var Per Åhlin mycket intresserad av teater och engagerade sig i en experimentell teatergrupp i Lund.
Intresset för både teater och film har hållit i sig sedan barndomen, berättar han.
– Jag började tidigt att skapa egna historier i text och bild.
Per Åhlin har faktiskt arbetat som professionell tecknare ända sedan 16-årsåldern.
Och nog kan man tydligt se spår av Per Åhlins hand i "Emil och Ida i Lönneberga". Det är något med såväl form som färgnyanser som skvallrar om att det är han som ligger bakom.
En separat bild har lite särskilt dröjt sig kvar i mitt minne. På bilden speglar sig månen i en liten tjärn i den småländska sommarnatten.
Överlag har alla tre berättelser ett ganska lugnt och behagligt tempo som gör det möjligt att emellanåt försjunka lite grand bilderna.
De flesta barn i dag är nog vana vid ett betydligt snabbare tempo. Men att döma av reaktionerna under premiärvisningen verkade de barn som var på plats uppskatta filmen.
Som vuxen kan man definitivt uppskatta den.
Rösterna, i synnerhet Emils och Idas (gjorda av Gustav Föghner och Tilda Ramde) är klockrena.
10-åriga Gustav Föghner är från Hultsfred och hade med andra ord den småländska dialekten gratis.
– Jag har inte tagit några teaterlektioner eller så. Men jag har spelat både Emil och Lillebror på Astrid Lindgrens värld förra sommaren och denna, berättar han.
Det brukar påstås att Emil var den litterära gestalt som låg Astrid Lindgren närmast om hjärtat.
Hur kom han då till? Sådant brukar vara svårt att svara på, men i fallet Emil vet man faktiskt exakt när han föddes.
Astrids dotter Karin Nyman berättar:
– Det var en majdag 1962. Min äldsta son var tre år och skrek tröstlöst så där som barn kan göra. Mormor Astrid försökte distrahera honom och rätt som det var sade hon: "men vill du höra vad Emil i Lönneberga gjorde?". Och det var ju klart att han ville, han blev så nyfiken att det inte var något annat att göra än att sluta skrika.