En behaglig vardaglighet

Det är aldrig för sent att förändra sig. Det enkla och raka budskapet ekar i det franska dramat "Inte här för att bli älskad". Om titeln är svår att uttala, är handlingen desto lättare att följa. En femtioårig frånskild utmätningsman tycker sig ha problem med hjärtat och får rådet av sin läkare att börja konditionsträna. På första tangolektionen möter han en yngre kvinnlig bekant. Hon är nu förlovad och planerar att gifta sig. Deras lidelse för dansen övergår snart i en laddad relation.

Låter det gubbsjukt? Möjligtvis skulle det kunna bli tjatig chauvinism med en annan historia, en annan regissör och andra filmarbetare. Men det här franska kompaniet har åstadkommit en behaglig vardaglighet, som i sin ton dels är uppriktig som ett barn, dels sliten som en väl använd kavaj.

Patrick Chesnais spelar den knastertorre tjänstemannen med en övertygande blandning av anemi, trötthet och nyfikenhet. Han kompletteras av Anne Consigny, som med både livfullhet och tristess gestaltar den tjugo år yngre lärarinnan. Samspelet dem mellan glänser, speciellt förtjusande är scenen då de tränar tangosteg utan musik. Filmfotot fångar huvudpersonernas osäkerhet och sökande på ett elegant sätt. Färgskalorna är i filmens början bleka och kyliga men allteftersom blir färgerna i bilderna klarare och varmare.
"Inte här för att bli älskad" är en film om människor som har problem med sina släktingar, älskade, arbetskamrater och allra mest med sig själva. En av filmens anmärkningsvärda förtjänster är hur utmätningsmannen möter sig själv, eller i varje fall försöker göra det. Han vet inte riktigt vad han vill och det är inte självklart att han uppnår det han önskade. Men han gör någonting och han vill väl. Han går vidare i livet.