Har du som jag sett och fängslats av Kristina Lindströms dokumentär om Astrid Lindgren som visats i SVT under helgerna?
Om du inte sett den så tycker jag att du ska ta chansen att titta i efterhand på svtplay.
Dokumentären i tre delar förtäljer egentligen inget nytt om denna hela svenska folkets älskade författare som Astrid Lindgren kom att bli. Dessutom utelämnar den en del viktiga bitar i pusslet Astrid Lindgren. Som sig bör. Naturligtvis måste man välja sina infallsvinklar.
I Kristina Lindströms dokumentär tonar i alla händelser människan bakom alla dessa fantastiska berättelser tydligt fram.
Många gånger har jag läst och hört berättas om hur Astrid Lindgren som 18-åring blev gravid utanför äktenskapet (skandal på 1920-talet) och lämnade sin son Lasse hos en fostermamma i Danmark där han tillbringade sina första tre år i livet.
Ändå hade jag kanske inte riktigt förstått – konstigt nog – hur totalt denna traumatiska upplevelse kom att påverka Astrid Lindgren, hennes liv och hennes författarskap.
I Kristina Lindströms dokumentär finns genomgående en melankolisk ton som står i bjärt kontrast till den glättiga sago-tants-Astrid som jag allt som oftast haft på näthinnan när jag tänkt på Astrid Lindgren.
Men i sin dokumentär fokuserar inte Lindström så mycket på Astrid Lindgrens sagoskrivande i egentlig mening. Astrid Lindgren (1907-2002) genomlevde nära nog hela 1900-talet, vilket i sig är ganska svindlande att tänka på. I det stora perspektivet upplevde hon ju bland annat två världskrig.
Dokumentären placerar också Astrid Lindgren i ett historiskt sammanhang. Här berättas om de stora världshändelserna och det ”lilla” livet som förstås hela tiden också pågår.
Vi får se filmklipp från Vimmerby marknad 1920 och i folkvimlet ser vi den 12-åriga flickan Astrid Ericsson från Näs. Fantastiskt!
Vi får också se krigsbilder från mörkläggningens Stockholm och det euforiska firandet av freden på Kungsgatan i Stockholm våren 1945.
I en intervju beskriver Astrid Lindgren sin barndom som en slags magisk och lycklig tid. Sina ungdomsår minns hon däremot inte så mycket av, berättar hon i samma intervju: ”För jag var inte lycklig då”.
Sorgen och hjälplösheten hon upplevde när hon som 19-åring lämnade sin nyfödda son i främmande händer måste nog sägas vara kärnan och drivkraften i hela hennes författarskap.
Det är den upplevelse som gett hennes sagor sorgkant. Böckerna är som sagt fulla av ensamma, övergivna, pojkar och starka flickor.
”Jag tror nog att jag hade blivit författare ändå. Men jag hade inte blivit en bra författare”, lär Astrid Lindgren själv ha sagt.
Dokumentären finns tillgänglig på svtplay till och med den 31 januari.