En bok full av symbolik

I "Värddjuret" växte en sällsynt fjärilslarv under huden på den kvinnliga huvudpersonen. I "Musselstranden" försvinner en liten flicka på ett märligt sätt.
Marie Hermansons nya roman "Mannen under trappan" doftar av samma mystik som hennes båda genomslagsromaner. Den här gången kom idén till henne då en granne ringde på för att berätta att en man gått runt i området och känt på ytterdörrarna.

- På natten drömde jag att jag gick ner för trappan från övervåningen och såg en liten man i smutsig overall. Han pekade på skrubben under trappan och slank snabbt in där. När jag tittade in var han borta. Vissa drömmar har en laddning och dröjer sig kvar. Jag kände att jag ville skriva medan jag hade bilden färsk i huvudet, berättar hon och ger samtidigt en bra sammanfattning av sin roman.

Men det är inte författaren själv som upptäcker den kortväxte mannen, utan familjefadern Fredrik. Fasaderna i den bohuslänska familjeidyllen börjar rasa och gränserna förskjuts. För Fredrik gränsen mellan verkligt och övernaturligt, för hans omgivning gränsen mellan pålitlig och labil, mellan aggression och stabilitet.
- Han har kämpat sig upp socialt och lyckats gifta sig med Paula som han beundrat. På ytan är deras förhållande jämställt, men all makt ligger hos henne. Fredrik har en väldigt svag identitet och en snygg fasad utåt. Han ska vara en god far, en bra man och göra karriär, säger Marie Hermanson om sin huvudperson.

Baserad på en dröm, som den är, är "Mannen under trappan" full av symbolik. Så här i efterhand kan även Marie Hermanson se att vissa tolkningar ligger nära till hands. Titeln, till exempel, har vissa likheter med uttrycket "The madwoman in the attic". Det syftar på den galna kvinnan på vinden i "Jane Eyre" och fick på 70-talet stå för kvinnans undanträngda sexualitet och kreativitet.
- Mannen under trappan står för allt som Fredrik har förträngt. Jag har tänkt på den buddhistiska filosofin. Obehagliga tankar och känslor som man gärna tränger bort, man ska inte mota bort de tankarna utan låta dem komma och gå ungefär som moln på en himmel. Så ser jag på mannen under trappan, som en hustomte. De är snälla, så länge man inte bråkar med dem.
Som i Marie Hermansons tidigare böcker är det intrigen som satts i första rummet. Med små medel och en avskalad stil berättar hon utan att krångla till det.
- Människorna är redskap för berättelsen. De är underkastade ödet - min berättelse, där jag är Gud.