De sovjetiska kvinnornas berättelser om det andra världskriget är ibland mardrömslika. Hur kunde de egentligen leva vidare med sådana minnen i bagaget?
Idag tar den vitryska författaren Svetlana Aleksijevitj emot Nobelpriset i litteratur. Hennes serie av romaner om livet i Sovjetunionen har hon själv kallat för Utopins röster – Historien om den röda människan. Nyligen läste jag den första boken i serien, Kriget har inget kvinnligt ansikte, som är en av de känslomässigt starkaste böcker jag har läst på länge.
Där berättar författaren om ett okänt kapitel i historien, nämligen att runt en miljon sovjetiska kvinnor deltog i kriget mot Tyskland. Aleksijevitj har intervjuat hundratals kvinnor som stred för den röda armén. De verkade inte bara som sjuksystrar, utan många av dem var piloter, prickskyttar, spanare och vanliga fotsoldater.
Efter kriget ville inte det sovjetiska samhället kännas vid dessa kvinnors upplevelser. Historikerna har också blundat för deras roll. Varje kvinnas berättelse blir därför som en monolog, där de efter flera decennier äntligen får tala ut om sina minnen. Författaren övergår till att vara som en ”biktfader” för dem.
Aleksijevitjs är egentligen inte så intresserad av själva kriget utan mer av människorna som stred. Bokens tema är vad som händer med en människa under ett krig. De var endast unga flickor, när de tog värvning och kvinnorna berättar att deras syn på sig själva förändrades. När flätorna klipptes bort, och i det kaotiska larmet på slagfältet, såg de oftast ut och stred precis på samma sätt som sina manliga kollegor. Kontrasten efter kriget var inte lätt att hantera, när de tvingades återta sina traditionella kvinnliga roller.
Aleksijevitjs roman är lättläst och hennes språk är klart och koncist. Vid ett tillfälle i boken sammanfattar hon sina känslor inför krigets brutalitet och vad den gjorde med människorna: Det finns bara en enda utväg: Att börja älska människorna. Att förstå dem med kärlekens hjälp.
Vid några tillfällen under läsningen märker jag till min förvåning att tårarna börjar trilla längs med kinderna. Boken blir som dödsmässa, ett requiem, över alla dessa miljontals döda sovjeter och tyskar. Jag tror aldrig någonsin jag har läst en bok som så skoningslöst skildrar hur krigets vardag ser ut. Erich Maria Remarques krigsklassiker På västfronten intet nytt känns nästan som en söndagsskoleberättelse i jämförelse…
Historien upprepas tyvärr om och om igen. Kriget har inget kvinnligt ansikte förbjöds ursprungligen av de sovjetiska myndigheterna och den vitryska regimen vill inte heller alls veta av sin världsberömda författares böcker. Frågan är om mänskligheten har lärt sig så mycket egentligen? Därför var det viktigt att Svetlana Aleksijevitj fick Nobelpriset och därför vill jag också verkligen rekommendera att du läser hennes Kriget har inget kvinnligt ansikte som berättar en historia faktiskt som aldrig har beskrivits tidigare. En bok du aldrig kommer att glömma.