En dålig mammas berättelse

Paret Anna och Sal åker till Colombia för att adoptera två bröder, tre och fyra år gamla.De väldresserade barnhemsbarnen, som länge kallar sina nya föräldrar señor och señora, visar sig vara ett par år äldre (ingen vill ju adoptera stora barn) och skadade av sitt bagage.Det, i kombination med att Anna efter hemkomsten upptäcker att hon inte kan knyta an till pojkarna, gör livet till en kamp."Och vet inte vart" är en ärlig och drabbande historia. Sällan gör en läsning så ont; magen vänder sig, hjärtat svider.-Ja, jag har förstått det från andra som läst den också. Men det förstår man kanske inte själv när man sitter och skriver, säger författaren Astrid Flemberg-Alcalá när vi träffas på hennes förlag i Stockholm. -Jag har levat med detta så länge. Alltid känns det som.Det Astrid Flemberg Alacalá haft som vardag - utöver att handskas med svåra utbrott, nattvak och ständigt nya experter på BUP - är känslan att ätas upp inifrån av moderskapets krav.Barnen i sin tur sluter sig alltmer om sig själva: Minstingen José är än utåtagerande, än deprimerad, storebror Abél kompenserar först genom att vara vänligt inställsam men glider alltmer undan.Så framställs barnen i alla fall utifrån berättarjagets oömma blick. -Fast att barnen inte kan knyta an beror ju på mamman. Så måste man se det. Man kan säga "mina barn är så besvärliga, det är övermäktigt" men ansvaret vilar alltid på den vuxna. Astrid Flemberg-Alcalá har ett stillsamt och förtroendeingivande sätt. Det är lätt att förstå att hon var omtyckt under de många åren som sjuksköterska, innan hon började skriva på heltid.De närgångna frågorna, som vadderats i omständliga formuleringar, lindar hon obesvärat upp och svarar frankt och utförligt på. När det gäller autenticiteten säger hon att allt i romanen är självupplevt - åtminstone känslomässigt. -Adoptionen i Colombia och första året hemma i Sverige bygger helt på mina dagböcker. Medan när barnen blir större har jag valt att ändra historien lite grann för att låta mina vuxna söner vara ifred. Vad tycker din familj om att du lämnar ut dem så här?-Allt byggde på att de läste och accepterade att ge ut romanen. Annars hade jag inte gjort det, det är alldeles självklart. Jag tycker de är heroiska, särskilt barnen som kan säga "det är självklart att du ska ge ut det här mamma". Det var en väldig lättnad när de hade läst.Din man då, Jesus Alcalá, som dessutom är en offentlig person?-Han har stöttat mig hela tiden och tycker att porträttet av honom är fångat, även om han tycker att jag varit lite för snäll.Ja, Annas kärlek och beundran för sin man lyser på och mellan raderna. I en stark passage förebrår hennes tonårige son henne för att alltid ha älskat pappan mer. -Det tog, kommenterar Astrid Flemberg-Alcalá kort.För hon håller ju med honom, en riktig mamma ska älska sina barn mer än allt annat. Framförallt när barnen är adopterade.-Jag har inget att jämföra med men jag tror inte jag hade varit någon bra småbarnsmamma till biologiska barn heller. Den här viljan att vara i fred, att åtminstone inne i huvudet ha sin egen integritet, den tror jag att jag hade haft ändå. Astrid Flemberg-Alacalá har tidigare låtit höra om sig som debattör, bland annat i Expressen.Men hon är noga med att påpeka att hon i "Och vet inte vart" inte för fram något särskilt budskap, och hon vill inte användas som ett slagträ i adoptionsdebatten.-Jag är inte alls emot adoptioner och inte mina pojkar heller, understryker Astrid Flemberg-Alacalá som idag, "fullständigt osannolikt", har en fungerande relation till de snart 30-åriga sönerna.Däremot, tillägger hon försiktigt, kan hon tycka att det är lite mycket "gulligull" kring adoptioner.-Man ser reportage om par som väntar adoptivbarn som långt i förväg gjort i ordning barnkammaren och som säger "åh, jag kände på en gång när jag höll henne i min famn att detta var mitt barn som jag var beredd att ge livet för". Det kan jag tycka att vi borde dämpa lite. Det kanske vore bra för dem som får biologiska barn också. Relationer är inte okomplicerade. Varken mellan vuxna eller mellan vuxna och barn. Vi kunde sänka anspråken lite, försona oss med att familjer kan se ut på olika sätt.

En dålig mammas berättelse

Finns det något mer tabu än att inte känna kärlek till sina barn? Möjligen det att inte kunna känna närhet till sina adopterade barn. I Astrid Flemberg Alcalás delvis självbiografiska roman "Och vet inte vart" blir familjelivet en mardröm.