År 1882 gav Karl Schønbergs Boghandel i Köpenhamn ut ”Svenske Minder fra Tjust. Anders Eklunds Fortællinger”. Författare var Frederik Lange Grundtvig. Han hade tillbringat en tid sommaren 1881 på Tyllinge, norr om sjön Tynn och öster om Överum. Grundtvig var egentligen intresserad av fåglar i folkdiktning och folktro. Men hans bok innehåller inte så mycket om fåglar, men desto mer om ordspråk och folktro i största allmänhet. Grundtvig var uppenbarligen också intresserad av språk, för Eklunds berättelser är skrivna på den lokala dialekten, och häftet innehåller en hel del språkliga kommentarer.
Anders Eklund bodde i en stuga på Tyllinge herrgårds ägor, kanske ett torp under Tyllinge, och var född och uppvuxen alldeles i närheten. Han borde alltså ha talat en rätt genuin lokal dialekt. Det mesta i ”Minder” är sådant som Grundtvig antecknat under samtalen med Eklund 1881. Troligen antecknade han (med hjälp av Eklund) på tjustmål. Eklund skrev senare ner en mängd berättelser och skickade dem till Grundtvig. Berättelserna var skrivna på en blandning av riksspråk och dialekt. Grundtvig tyckte det kändes fel att överföra den här blandningen till riksspråk, så han tog det ”halsbrækkende” steget att försöka skriva om det till rent tjustmål.
Grundtvig var inte språkvetare. Men hans kommentarer på slutet om ”Substantivernas Bøjning” visar att han förstått hur substantivböjningen fungerar, och mycket av det han skriver om uttalet verkar riktigt. Han lyckades inte få kläm på de tjocka l-ljuden som i ”blå” och vad som är speciellt med r-en i ”röd” osv. Han hade också problem med r-kombinationer som i ”fort”, ”bord”, ”barn” osv. Men med återgivningen av dialekten i själva Eklunds berättelser ser det ut som att Grundtvig lyckades förvånansvärt bra, även om han verkar ha missuppfattat en del. Här är ett prov på hur Eklunds talspråk, nedskrivet av Grundtvig, ser ut i boken:
”Jo, si Lunnbärj, han hadde en mykke gammel vang. En dɑ skulle han ut å åke. Då kåm han te en stor øppførsbakke. Vangen tykkde, att bakken så svårmodiger ut, å därfør sa han: Ja ørker allri øpp, ja ørker allri øpp! män i alle fall kåm han väl øpp før bakken, å glaer va vangen, å även Lunnbärj. Då di sänn kåm te en stor utførsbakke, ble vangen så glaer ve dä la å, så han tralle: Ha, ha, ha, Lunnbärj å ja, Lunnbärj å ja!”
Utifrån mina minnen av västerviksdialekten och av hur äldre tjustbor på landet talade, så är det egentligen bara två större saker som jag undrar över i den här textbiten. För det första tror jag att Grundtvig kan ha missat ett ”att”, så att det borde ha varit ”så glaer ve att dä la å”. För det andra tycker jag att ”tralle” borde varit ”trallde”. Men det sista kan röra sig om en egenhet som Eklund verkligen hade i sitt dialektala tal, eftersom det finns några flera liknande exempel.