Det sägs ibland att Visfestivalen i Västervik är en av världens äldsta festivaler, att bara en Wagnerfestival i Österrike skulle vara äldre.
Det där stämmer faktiskt inte riktigt.
I Sverige torde Musik i Kullabygden vara den äldsta kända festivalen (åtminstone om man får tro Wikipedia, och det får man väl ...? ). Den firar 65 i år, och har mig veterligen inga planer på pensionering.
Med detta sagt sällar sig utan tvekan Visfestivalen till en av de absolut äldsta musikfestivalerna i Sverige.
50 år i följd har vis- och musikälskande artister och publik samlats i Stegeholms slottsruin under vecka 28 för att njuta av musiken, lyriken och den svenska sommaren.
Det brukar talas om magi. Ja, det är faktiskt ett ord som både återvändande artister och publik allt som oftast använder sig av när Visfestivalen i Västervik kommer på tal.
Det uppstår som regel en väldigt speciell stämning där inne i ruinen dessa kvällar. Det är familjärt. Det är intimt.
Utrymmet innanför ruinens väggar är högst begränsat, så åhörarna sitter nära såväl scenen som varandra.
Man får väl tro att det framför allt är musiken som skapar magin, men kanske också själva sommaren, doften från havet, den nära kontakten med bänkgrannen, den öppna himlen ovanför huvudet. Och vinet ...
Kanske är det helt enkelt en högst lyckad kombination av allt detta?
Men magi upphör ju att vara magi i samma stund som man börjar dissekera och analysera den. Så vi lämnar helt enkelt det därhän.
Jag var varken född eller ens påtänkt när den första Visfestivalen hölls i Västervik 1966. Därför kan jag inte bjuda på några minnen från det året, och inte heller från de efterföljande – omtalade – åren med Fred Åkerström, Cornelis Vreeswijk med fler visgiganter.
Men jag har dock många egna minnen. De är spridda från tidigt 90-tal fram till i dag. Några är speciellt kära och har definitivt den där omtalade magiska auran kring sig.
Jag tror att året var 1992.
Lars Demian var en av artisterna och Ulla Skogh konferencier. Demian var lysande, och Ulla gjorde en Marilyn, eller var det kanske en Lill Lindfors? Jag minns i alla fall att det var något som hände med kjolen. Den blåste upp av vinddraget, eller åkte den av rent av? Ulla Skogh gjorde i alla händelser braksuccé, och jag minns att jag skrattade väldigt mycket den kvällen.
Det var 1996 eller 1997. Irma Schultz hade nyligen släppt en liveinspelad skiva med Joni Mitchell-tolkningar (A bird that whistles) . Hennes version av "Nightride home" etsade sig fast i mitt minne. Magi. Som sagt.
Fjolårets fredagskväll sticker också ut bland alla fina minnen.
Med Lifvens på scenen blir allsången ett faktum. Underfundiga Christina Kjellson är alltid en upplevelse. Och så Ebba Forsberg – vilken röst, vilket vemod, vilken omedelbarhet!
Emellanåt har Visfestivalen fått utstå kritik, naturligtvis.
En vanlig invändning har varit att den genom åren lidit brist på förnyelse, och det ligger säkert ett visst mått av sanning i det påståendet.
Men kanske är det just därför som den bestått, och till skillnad från många andra festivaler runt om i Sverige klarat sig undan den stora festivaldöden som dragit fram genom landet på senare år.
Det är en relativt "smal" festival. Publiken vet vad den får.
Oförmågan att växa sig för stor har kanske varit en räddning.
Det är ett begränsat antal människor som går in i ruinen. Och eftersom platsen är så intimt förknippad med Visfestivalen har det aldrig varit på tapeten – åtminstone inte officiellt – att flytta festivalen till ett område som kan omfamna en större publik.
Förresten – med nummer som Petter, Weeping Willows och Meja kan man nog knappast påstå att årets program lider brist på förnyelse.
I sociala medier har det dock, inför årets festival, höjts röster för att visan kommit i skymundan...
Nåväl. Det går aldrig att göra alla nöjda.
Nu återstår bara att se om den omtalade magin infinner sig även i år.