Farmor var 14 år när hon lämnade sitt föräldrahem för att börja arbeta. Hon lämnade mor och far i Nybro och checkade in hos mormor och morfar i Emmaboda och hennes arbetsplats de kommande åren blev hos den lokala handlaren.
Handlaren hade allt de boende i trakten kunde tänkas behöva. Handlaren var centrum i bygden, jämsides med kyrkan, så klart. Det var en annan tid. En annan värld. Affären erbjöd mjölk på kanna, såld per deciliter. Matkuponger och betalning på krita.
Farmor minns att det var kolsvart när hon klev upp om morgnarna för att gå till jobbet. Och att tända lyset skulle man helst undvika. Det ljus som gatlampan utanför bjöd på räckte, tyckte man.
Jobbet i affär var slitsamt, men väldigt roligt, minns farmor över en kopp kaffe, mer än 60 år senare. Precis som resten av kvinnorna och männen i min uppväxt är hon rotad i arbetarklassen. Det var inget snack om vad man skulle göra. Man skulle jobba. Och tidigt skulle man börja.
Kunderna kom, kunderna gick, berättar hon. De flesta kände man igen och det gick inte särskilt lång tid innan framtiden var inristad i sten. Affärsjobbet var det min farmor tilldelades och samma typ av jobb skulle hon ägna hela sitt yrkesliv.
Men inte ett uns av bitterhet syns när hon berättar om det. Hon trivdes med sitt jobb och minns tillbaka med glädje.
Det gör jag också. Mina barndomsminnen trängs från affären farmor jobbade i när jag växte upp. Hon stod i charken i en stor mataffär som låg på Vapengränd i markörområdet. Jag och farfar brukade ofta gå dit och hälsa på och farmor var alltid glad. Iklädd de rödvita arbetskläderna drog hon fram nummerlapp efter nummerlapp, gav kunderna varma leenden och hälsade dem välkommen åter. Hon pratade lite extra med kunder hon kände igen. Gav dem tid. Lyssnade på dem samtidigt som hon skar skinka, korv och diverse delikatesser i en maskin som gav ifrån sig ett obehagligt ljud. Jag minns lukterna. Det salta köttet och den friska osten.
Under rasterna fick jag följa med in bakom disken och hälsa på den övriga personalen som drack kaffe och rökte långa Blend. De skrattade och skojade, bjöd på fikabröd och lät mig läsa serietidningar.
På vägen ut från affären köpte farfar nästan alltid med sig en påse godis som jag kunde äta i väntan på att farmor skulle komma hem för dagen.
Jag frågar om några av affärerna hon jobbat i finns kvar i dag. Nej. Inga finns kvar. Nya tider, nya sätt att se på saker och ting, säger hon och rycker på axlarna. Jag undrar om hon någonsin hade några tankar på att göra något annat i livet. Nej, inga sådana tankar som hon minns, svarar hon. Jobbet blev som en hobby, Christoffer, precis som ditt jobb är en hobby för dig, något du tycker om att göra och blivit bra på genom åren. Det kanske inte var din plan för början, det kanske bara blev så, det kanske var meningen.