Det är OS på tv, på sociala medier, i tidningar, på radio. Överallt. Hur det går för svenskarna i skidskytte. Att Kalla tog ett silver. Helt fantastiskt gjort. Men jag kan ändå inte bortse från hur många människor som blivit trakasserade och misshandlade endast för att Putin ska få glänsa lite extra.
Men förändras synen på människovärdet för att vi delar lite länkar på Twitter om det?
Jag skrollar igenom min nyhetsfeed på Twitter på bussen hem. Läser inlägg efter inlägg om att människor blir misshandlade, torterade och mördade på grund av sin sexuella läggning och etniska bakgrund. Jag kan knappt förstå att det är sant. Nu, år 2014? Jag läser Jonas Gardells text på Expressens hemsida. Han delar många av mina twittervänners åsikter. Jag skickar den till några i min kontaktlista och skriver en rad om hur vansinnig världen ibland är. Har inte Gardell lite rätt när han skriver att sådant här hörde hemma i det gamla nazi-Tyskland? Tydligen är det den frostiga, förvrängda verkligheten i Ryssland år 2014. Vissa bojkottar den nästan tre veckor långa triumfen för Putin. Det är lätt. Man tittar inte på OS. Vi delar lite länkar på Twitter och Facebook om det sjuka som pågår i Ryssland. Utbyter några ord om hur förbannade vi är. Men räcker det?
Vidare i mitt skrollande slänger jag iväg ett inlägg med en ledsen gubbe och hashtagen #vågavägraOS. Men hur mycket förändrar en hashtag på Twitter, en bild på Instagram eller ett inlägg på Facebook egentligen? Vill vi verkligen förändra något eller känner vi oss helt enkelt som bättre människor efter att ha twittrat om missnöjet angående Putins människosyn? Är det en grej vi gör för att lyfta oss själva i våra egna och andras ögon? Eller gör vi det för att vi faktiskt bryr oss och vill förändra? Visst, sociala medier är ett fantastiskt sätt att göra sin röst hörd. Men för vem?
För att få en förändring måste vi börja med oss själva. Det kanske är dags att se över hur vi själva ser på andra människor innan vi granskar och försöker förändra Putins människosyn.