En hel kortlek av parallellhandlingar

Ljuset släcks, ?Dålig uppfostran? drar igång och man fruktar snabbt att vi bara ska snurra ytterligare ett varv kring Pedro Almodóvars fascination för transvestiter, vackra förlorare och neonfärgade tapeter i Madrids eller Barcelonas undervegetation.
Men farhågorna är obefogade. Precis när vi fastnat i föreställningen om vad ?Dålig uppfostran? är för sorts film ändrar kameran och berättelsen vinkel. Vi fastnar en gång till ? och då sticker alltihop iväg igen, i en tredje riktning.

I botten finns temat katolsk skuld, i dubbel bemärkelse, och man inser att om någon ska skildra kyrkans sexskandaler är det förstås Almodóvar. Här han hjälp av en stark ensemble med mexikanske kometstjärnan Gael Garcia Bernal (?Din morsa också?, ?Älskade hundar?) i centrum.
Men till slut är det en hel kortlek av parallellhandlingar, perspektiv och sanningar som virvlar omkring, och först när mer än en bra bit av filmen gått står det klart att Almodóvar gjort ? en deckare. En riktigt fet vem-är-mördaren-historia med film noir-känsla som nästlar sig långt in i de mörkaste vrårna i både hans egen och det spanska samhällets själ.
?Dålig uppfostran? kanske inte sätter lika djupa intryck som till exempel ?Bind mig, älska mig? eller ?Tala med henne?. Men den är definitivt Almodóvars hittills mest drivna film; dessutom en film där estetiken får stå tillbaka för intrig och karaktärer. Jag tror att Pedro Almodóvar är en regissör som bara blir bättre med åren.