En kyrkomässa med jazz som språk

På rad 9 i "Fader Vår" står det "inled oss icke i frestelse". Men det var precis vad man gjorde i Loftahammars kyrka på söndagskvällen. Det engelska ordet temptation betyder knappast annat än frestelse. Och Temptation Jazz Band från Linköping var högtidligen inbjudet att spela för oss. Ytligt låter det kanske som en utmaning, men i verkligheten är det tvärtom. För det första var rubriken Jazzmässa. Hur mycket än ordet mässa har flutit ut i våra dagar finns grunden i kyrkans arbete. Och musiken var till stora delar äkta New Orleans med dragning åt gospels och spirituals. Med andra ord: även den bottensatsen är hämtad från kyrkan.
Ett stycke in i programmet spelade också bandet - istället för organisten - kvällens enda gemensamma psalm, nummer 311 från 70-talet. Det är hela psalmbokens jazzigaste psalm.

Att repertoaren för Temptation Jazz Band så starkt närmat sig den religiösa, svarta musiken är Marie-Anne Rydmans förtjänst, påstås det. Hon är bandets sångerska. Det är bara det att sångerska inte räcker som begrepp för hennes insatser i bandet. Hon är en fullfjädrad skådespelerska, rustad med en röst som kan fånga all den dramatik som fanns i traditionen från New Orleans. Och som lever ännu.
För snart femtio år sen hörde jag just där och på andra platser i sydstaterna flera av kvällens låtar. I original så att säga. Den här konserten, förlåt mässan, kändes därför ofta som rena drömmen. Bandets musikanter har verkligen trängt in i traditionen. Med den kunnighet och uttrycksförmåga som alla åtta i bandet besitter får de fram en genuin klang från andra sidan Atlanten. Det blir både snyggt och starkt.
Ellington fanns med naturligtvis, direkt från starten med "Almighty God". Sedan blandades traditionell - vad ska man kalla det? - folkjazz ända från 1800-talet med mera bekanta namn från våra dagar. De nummer som framkallade allra kraftigast applåder var ändå just de traditionella. Som "Joshua fit the battle of Jericho" och "Down by the river side".
"I någon Tjustkyrka har vi aldrig spelat förr", sade någon i bandet. "Men på Club Spisa?" försökte jag. "Jo, jaså var det Västervik det?
Men när? Ingen kom ihåg. Så kanske det är när man är efterfrågad även på andra sidor av våra omgivande hav, inte minst i England där bandet gjort stor lycka.
"Är vi välkomna åter ställer vi gärna upp." Så föll orden från Stedan Cronér, han som mellan numren presenterade vad som komma skulle. Applåden efter hans ord den gången ledde till ett extranummer, väl inrepeterat! Det är bara att hoppas att applådstyrkan även nådde församlingens ledning. Loftahammars kyrka passar för evenemang som detta.
När jag en halvtimme före konserten svängde in mot Loftahammar från E22-an mötte jag en kilometerlång kö med svettiga bilister. Visste de inte att det skulle bjudas äkta jazz i den svala kyrkan? Varför stod det inte någon klok sandwich-grabb vid Loftahammars utfart med en jätteskylt som förkunnade att ett par timmar senare är det både mindre hett och enklare att köra hemåt. Och mera lustfyllt efter en hel timme tillsammans med suveräna musiker!
Visserligen blev det ändå nästan fullt i kyrkan. Men när det bjuds jazz går det extra bra att tränga ihop sig!