LENA PETERSSON: En mänsklig rättighet att slippa övervakning

Det har tydligen varit tillräckligt ofta för att någon centralt placerad databas har upptäckt att blåmögelost av märket Castello, Pärsons smörgåschark och röd lök är några av de produkter som jag brukar köpa. Nu vill denna affärskedjas främsta leverantörer belöna mig för att jag tycker om deras märken. Hur registreringen går till vet jag inte säkert, men en sak är klar att hade alla varor gått in i datasystemet så hade jag garanterat haft rabatt på lösgodis, och då särskilt på små danska marsipanbröd. Rabatten jag skulle få på mina inköp skulle inte göra någon stor skillnad på mitt matkonto, det insåg jag snabbt. Något annat som jag insåg var att jag aldrig mer kommer att dra mitt förmånskort. Min personliga integritet är mer värd än 20 procents rabatt på blåmögelost.Att få göra sina inköp utan att efter någon månad bli påmind om dem är för mig en mänsklig rättighet. Jag vill inte ha brev hemskickade där det står: "Hej Lena. Du köpte en tröja hos oss för tusen kronor förra månaden och nu vill vi erbjuda dig ett par byxor av samma märke till rabatterat pris." Kanske inköpet var impulsartat och tröjan inte alls värd sitt pris, då vill jag inte bli påmind om mitt felköp. En annan fråga på temat integritet som är aktuell är huruvida övervakningskameror ska få sättas upp lite varstans. Senast var det jägare som ville ha kameror vid sina åtelplatser för vildsvin. Som tur var blev det visst avslag på den begäran. När jag tar min svampkorg eller blåbärshink och går ut i skogen vill jag kunna välja att bara ha mina egna tankar och fantasier som sällskap. Det är inte frågan om att jag tänker bedriva någon grov brottslighet i skogarna, som att gräva ned tjuvgods eller bränna sprit, men med ett förflutet som flyktinggömmare så vet jag vikten av boningar i skogen dit ingen övervakning når. Det finns personer som säger att de inget har emot om att bli övervakade och registrerade för de gör aldrig något som inte tål offentlighet. För mig framstår sådana personer som ordentliga på gränsen till tråkiga. Det skulle inte förvåna mig om de går i foträta skor, aldrig kör för fort eller parkerar utan att erlägga avgift, bara äter nyttigt och fiberrikt och aldrig skulle så mycket som snegla åt lösgodishyllan i affären. Nej, i fortsättningen kommer jag nog, ännu oftare än hittills, att ta med mig en 500-hundring och åka till lanthandeln i Odensvi och göra mina matinköp. Där är det bara Lena eller Malin i kassan som registrerar hur jag spenderar mina pengar och det kommer inga brev med familjärt tilltal efter någon månad.

Lena Petersson: En mänsklig rättighet att slippa övervakning