En motsägelsfull person

Det franska humanistiska dramat "Tiden som finns kvar" handlar om en man som får veta att han har en elakartad tumör och kommer att dö inom några månader. Paradoxalt nog är det en film som sjuder av liv.
Den framgångsrike fotografen Romain är kall och självdestruktiv. När han blir svårt cancersjuk fortsätter han att vara självupptagen och visar inga tecken till försoning med sin omgivning.

Men trots att han utnyttjar sin manlige sambo och är kompromisslöst provokativ mot sin mamma, pappa och syster, tycker vi synd om honom. Melvil Poupaud spelar den motsägelsefulle huvudpersonen med febrigt intensiva och avmätt loja gester.
Genom honom visualiseras den förhöjning av verkligheten som är så vanlig när döden är nära. Synintrycken förstärks, humöret svänger, smärtan hugger.

I en av filmens många ömma scener besöker Romain sin farmor, spelad av den späda, magnifika och snart 80 år unga Jeanne Moreau. De två generationerna pratar avspänt och avväpnande om livet och döden. Värmen och den svarta humorn i det mötet bidrar till det sammansatta porträttet av Romain. Det helgjutna fotot förstärker den sjukes upplevelser av verkligheten. Grå och sjuklig tristess avbryts av livfulla barndomsminnen. Bilderna växlar mellan att vara murriga och glasklara. Speciellt framträdande är kontrasterna när Romain i en hänförande och samtidigt hejdlös scen i en kyrka erinrar sig hur han som grabb upptäckte sin homosexuella läggning.

François Ozon skildrar den dödssjukes oförutsägbara vardag på ett okomplicerat sätt. Regissören verkar ha som motto för sin historia att varje människa äger rätten till sitt liv. Den tanken följer han fullt ut. "Tiden som finns kvar" är ingenting annat än en stor berättelse om livet, om hur det är och hur det går vidare.