En musikrevolution i mitt öra

Om tio år kommer jag att hitta den här texten och skratta högt åt den. Jag kommer att sitta där i min trådlösa cybervärld (minns någon ordet "cyber"?) och bli nostalgiskt hånfull. Ungefär som vi i dag älskar att titta på bilder av gamla mobiltelefoner och att höra ordet freestyle.
Men nu är det verklighet och jag är glad som en mört över att ha fått uppleva en teknologisk revolution.
Jag har köpt en iPod.

Nej, jag gör inget anspråk på en plats på barrikaderna. Det vore bara löjeväckande. I sådana fall skulle jag ha skrivit den här texten för ett och ett halvt år sedan och då var jag fortfarande alldeles för rädd och skeptisk. En gång i tiden köpte jag en minidisc (minns någon dem? De finns visst fortfarande i handeln) som funkade sådär i ett halvår innan jag tappade den i golvet från ungefär femton centimeters höjd och den slutade fungera. Jag orkade inte göra något åt den för jag visste inte vad jag skulle göra åt den, så nu ligger den där i sin låda, ledsen och obrukbar, fem år senare.
Sådan är jag: teknikanalfabet och framstegsrädd och dessutom livrädd för att visa mig okunnig. Det är en rätt dålig kombination.

Men nu, efter några veckor som iPod-ägare, sträcker jag upp handen och bekänner mig som den eftersläntrare jag är, ty jag är övertygad om att jag har funnit en teknisk pryl som kommer att omvälva mitt liv. Och övertygelse är inget att skämmas för. Denna lilla musikmaskin rymmer nästan hela min skivsamling och därmed en stor del av mitt hjärta. Nu kan jag knalla omkring på stan och plötsligt få en låt i huvudet och på ett ögonblick plocka fram den ur min ficka. Försök överträffa den magin, Joe Labero.

Nej, jag kommer inte sluta köpa skivor nu. Nej, jag kommer inte börja leta olagliga och gratis mp3-or på nätet. Så långt sträcker sig inte min övertygelse. Det känns fortfarande alldeles för bra att gå ut ur en skivaffär med en påse i handen. Och det känns alldeles för bra att sitta och läsa i ett texthäfte medan man lyssnar igenom en skiva för första gången. Snarare kommer jag förmodligen köpa ännu fler skivor, bara för att få tillfälle att ladda ned dem i min iPod.
Men min musikspelare gör att jag ser min egen skivsamling med nya ögon. Den rotar fram de där bortglömda pärlorna från skivhyllans allra dammigaste hörn. Och med dem lockas borttappade minnen fram. Nostalgin flödar rakt in i mina öron.

Jag väljer shuffle-funktionen och betraktar sedan förundrat hur min iPod rör ner låtarna på alla mina skivor i en stor hink och sedan häller ut den som en lång delikat låtlista. Gud, vilken god smak jag måste ha! Hade någon kommit på tanken att låta Low med Coldplay följas upp av Piggy med Nine inch Nails? För att sedan följas av Johnny Cashs American-inspelning av Sam Hall som sedan låta den mynna ut i San Diego Serenade med Tom Waits, från liveinspelningen Dime-store novels vol 1 från 1974?
Inte jag, i varje fall.
Men min iPod gör det.
Vilket bra team vi är.