En obekväm sanningssägare

Enligt Säpo var han en säkerhetsrisk.
- Alla blev irriterade på honom. Ingen älskade Artur Lundkvist, bara jag och Maria Wine, säger René Vázquez D?az och skrattar.
Men det är inte bara på skämt. Artur Lundkvist var en genial autodidakt som i vissa kretsar väckte förakt trots att han skrivit sig upp till en plats i Svenska Akademien. Han var en litterär banbrytare som förde världen till provinsiella Sverige, men också en stridbar debattör.

Lagom till hundraårsdagen av hans födelse kommer den svenskkubanske exil-författaren René Vázquez D?az med sin bok "Oliktänkaren". Han porträtterar en nära vän och andlig far, en sanningssägare som utan att ta hänsyn varken till sociala konventioner eller politiska förväntningar sa vad han tyckte, i synnerhet om religion.
- I sanningens namn hade han väldigt lojala vänner. Birgitta Trotzig som han omhuldade och vars verk han bejakade varmt var han jättesårande mot bara för att hon blev katolik. I ett radioprogram på 60-talet sa Artur Lundkvist att "hon måste stoppas".
René Vázquez D?az själv minns ett tillfälle då han satt och samtalade med Lundkvist och en präst. De hade väldigt trevligt.
- Vi drack whiskey, prästen var briljant och så plötsligt avbryter Artur: "hur fan kan du tro på Gud?". Det blev tyst. Prästens filosofiska utläggningar kom på skam på något sätt. Sådan var Artur Lundkvist.

Lars Norén och Peter Weiss upptäcktes av Artur Lundkvist. Som så många andra unga, oupptäckta författare världen över hade även René Vázquez D?az sänt en lyriksamling till "giganten i Solna" som inte dröjde varken med träffsäkert utlåtande eller med en inbjudan att komma och hälsa på. Det var 1978. Det blev inledningen till många samtal om litteraturen och livet och till en djup vänskap.
I "Oliktänkaren" skriver Vázquez D?az också om sådant paret Lundkvist och Wine inte kände till, varken om sig själva eller varandra. För ett år sedan fick han ut deras akter från Rikspolisstyrelsen och fram träder en allt annat än smickrande bild av ett Polissverige som följde författarparet ända fram på 70-talet. Kommissarie Lönns anteckningar kan i dag te sig löjeväckande, om än djupt integritetskränkande, men hade Sverige invaderats av nazisterna hade filerna om vänstersympatisören Lundkvist förmodligen blivit hans död, framhåller Vázquez D?az.
Artur Lundkvist kände på sig att han var avlyssnad:
- Han sa det till mig många gånger på äldre dagar och grät av ilska. Och han skrev "Säg något landsförrädiskt, så att hemliga polisen inte lyssnar förgäves?". Tänk så många i deras närhet som måste ha varit tjallare.
Lundkvist såg sig aldrig som kommunist. När han arbetade med reseskildringen från Sovjet, "Vallmor från Taschkent", gjorde han de sovjetiska författarna ursinniga när han kritiserade deras konstnärliga ofrihet. Kaj Bonnier däremot tyckte boken var för prosovjetisk. Han lät formulera ett avståndstagande från företagsledningen som Bonniers tryckte på bokens baksida.

Även privat var Lundkvist en normbrytare. Äktenskapet blev närmast en myt om det älskande paret som höll ihop trots, eller tack vare, sin fria relation. Enligt René Vásquez D?az var de båda mycket ensamma. Trots hans förälskelse och djupa tillgivenhet var Maria Wine heller aldrig Artur Lundkvist stora kärlek, enligt Vázquez D?az . Om Maria Wines graviditet med en annan och abort talade de mycket:
Lundkvist skrev maniskt, närmare 90 böcker. I dag är Maria Wines sinnliga kärlekslyrik läst medan makens pärlor döljs i den enorma produktionen.

En obekväm sanningssägare

Han företrädde den vilda blomman och den fattiga människan med samma passionerade uppror. Artur Lundkvist var poeten som mönstrade med tjugo kilos undervikt men som livet igenom trodde mer på själens hunger än på mätta magars lycka.