Det är kul att kunna se tillbaka på livet och minnas vägen som har fört mig hit där jag är i dag. Nu får det mig att låta som jag är en 60-åring, men jag är faktiskt bara 21. Som barn hade jag, precis som alla andra, drömmar om vad jag skulle bli när jag blev stor. Men det är inte alltid drömmarna går i uppfyllelse.
Musik har alltid varit en stor del utav mitt liv, trots att jag aldrig varit speciellt musikalisk. I dag är jag tacksam att jag satsade på journalistik istället för musik.
Ett av mina första musikaliska minnen var när jag och mina vänner satt på skolans gungor och försökte sjunga La copa de la vida från -98. Det var inte dåligt gjort av en sjuåring att gunga och samtidigt försöka efterlikna de spanska orden. Jag tror inte ens att jag visste om att det var på spanska som Ricky Martin sjöng...
Mina föräldrar måste i vilket fall ha tyckt att jag hade någon sorts musikalisk talang. Jag fick en blockflöjt och började ta lektioner. Övningen gav färdighet och det var dags för min första konsert. Det var inget utsålt Ullevi, men däremot en fullsatt kyrka på skolavslutningen. Blåsljuden från blockflöjten bildade tonerna till Björnen sover. Men helt ärligt lät det mer som gnällig fågel.
Blockflöjtskarriären hamnade kort där efter på vinden tillsammans med nothäftet. Nu var det Hits for kids och småstjärnorna som gällde. Jag och några tjejer i klassen skulle vara Bubbles. Vi körde playback precis som Britneys Spears för att kunna utföra den komplicerade koreografin och kunna mima samtidigt. Vi gick från sida till sida med fokuserade blickar på våra fötter.
Trots förlust i gymnastiksalen bestämde jag och min bästa vän oss för att ta revange. Jag tog på mig en mössa för att täcka allt mitt hår och letade fram mina mest pojkaktiga kläder. Stylingen blev helt fel. Mössen borde ha stannat hemma och håret skulle ha fått en förlängning och E-types typiska vågor. Min bästa vän fick vara tjejen med svart hår och mimade i refrängen till Africa. Vi vann inte den gången heller.
Sedan dröjde det ända till nionde klass innan jag försökte ge mig på att göra riktig musik. På något sätt hade jag fast beslutat mig för att lära mig att spela gitarr. Jag var så naiv som trodde att jag kunde lära mig att spela på egen hand. Jag hade så fel. Efter att jag tjatat till mig en svart Ibanez i en musikaffär i Linköping var det raka vägen hem till köksbordet för att öva. Jag kunde inga ackord och efter några månader gav jag upp.
I dag står gitarren framme i lägenheten mest som en inredningsdetalj. Som tur är kan min pojkvän spela gitarr så min vackra svarta Ibanez står inte bara och samlar damm. Nu gör jag inga fler musikaliska försök. Jag väljer att satsa på mitt skrivande istället.