En seg politisk pamflett

"Fahrenheit 9/11" innebär enligt filmens reklamslogan "temperaturen då demokratin når sin brännpunkt".
Man kan också se det som temperaturen då filmåret 2004 når sitt antiklimax.
För det här är lite som att öppna sin största och hårdaste julklapp och hitta ett par strumpor i en stor låda. Man förväntar sig alla elaka dokumentärers moder och får     en seg politisk pamflett som är så hårdvinklad att den känns som en produkt av en hyvelbänk snarare än ett redigeringsbord.
Det finns några nyckelepisoder i "Fahrenheit 9/11", scener som tydligt avslöjar filmens brister. Värst är kanske Michael Moores syn på saudiaraber i allmänhet och släkten bin Ladin i synnerhet; trots att det står klart att (den stora och extremt USA-vänliga) familjen tar tydligt avstånd från Usamas verksamhet envisas Moore med att anklaga dem för... ja, vadå? Olaga släktskap? Allt är tillåtet för att komma åt George Bush.
För Michael Moore gör ingen hemlighet av att syftet med "Fahrenheit" är att sparka ner Bush från Vita husets tron och att det ändamålet helgar alla medel. Därför blir det lite meningslöst att bemöta honom i sak. Tråkigt nog gynnas filmen inte heller av att man diskuterar den rent kvalitetsmässigt     Moore har förlorat mycket av den svidande skärpan från "Bowling for Columbine", hans grepp här är betydligt bredare och blir därmed också spretigt och ofokuserat.
Filmen fungerar i två partier. Dels skildrar han den 11 september på ett oerhört gripande sätt, dels visar han för första gången en riktigt kritisk bild av de amerikanska trupperna i Irak     mycket unga män och kvinnor som hanterar sin skräck och förvirring genom upptrappat våld.
När en till dödens gräns förtvivlad irakisk kvinna förbannar amerikanerna och skriker "Var är du, Gud", då griper Michael Moore tag och håller fast. Men sådana scener är få och glest utspridda i "Fahrenheit 9/11". Faktum är att den inte ens är höstens bästa samhällskritiska amerikanska dokumentär: Den 17 september har "Super size me" svensk premiär. Se den.