En skröna med verkliga och fiktiva personer

Salman Rushdies senaste bok Clownen Shalimar är en riktig skröna. En lång roman med ett stort persongalleri som spänner över tiden från andra världskriget fram till i dag. Bland mycket annat behandlas etnisk och religiös samexistens i berättelsen som böljar över kontinenterna från USA:s västkust till bergspassen i Kashmir.
Som i tidigare böcker blandar Salman Rushdie sina fiktiva personer och deras liv med verkliga personer och händelser. Han tråcklar skickligt ihop en lång kedja av sammanlänkade händelser. Delberättelser som först står fritt och sedan närmar sig varandra, inte oförutsägbart men alltid överraskande.

Det är en fängslande historia som angår oss alla. Bokens huvudperson, Max Ophul (uttala det gärna högt på engelska), har flera olika nivåer på sin moral. Allt från osviklig, dödsföraktande lojalitet till en, i alla fall när det gäller kvinnor, tämligen omoralisk livsstil. Frukten av en sådan förbindelse knyter samman berättelsen.
Meriterna från motståndskampen i Frankrike under andra världskriget ger herr Ophul inträde i de högre kretsarna i USA, han är med och utformar efterkrigsvärlden och hamnar småningom som USA:s ambassadör i Indien med ganska klara direktiv. Men han är svag i köttet och det blir hans fall som ambassadör. Istället får han en ny, osynlig roll. Hans diplomatiska och hemliga insatser vävs skickigt in i berättelsen och länkas tätt till personerna i boken.

Salman Rushdie diskuterar hur utövare av olika religioner och kulturer kan leva i fred och harmoni och hur detta plötsligt kan förvandlas. Kashmir blir exemplet. Det kunde lika gärna varit Balkan. Han skriver vasst om USA:s misslyckade manipulation och hur den i flera fall vänts att ge en motsatt effekt än den avsedda.
Personporträtten är utförliga och sidospåren många och långa som de ska vara i en mustig och givande roman. Det finns flera spännande moment som för berättelsen framåt och slutet är rena nagelbitaren.

Det är härligt med djuplodande berättelser, men ibland tycker jag att författaren överdriver. Det blir en aning omtjatande när en egenskap beskrivs på ett tiotal sätt i en och samma mening. Annars är Salman Rushdie en mästare på att måla upp människor och deras stämningslägen. Han skriver roligt, men det är många ord som väller ut från sidorna.
Jag tänker på Salman Rushdie som en sagoberättare som samlat en samling människor under en palm en varm och mörk kväll och fängslar dem natten igenom med sin sprudlande och variationsrika berättelse. I den kretsen hade jag gärna suttit och lyssnat. Men det duger gott att bara läsa boken.