En snäll barn- och tonårsfilm

Inledningsscenen till ?Bombay dreams? kan mycket väl vara den mest osvenska någonsin, blåklädda indiska dansare framför en färgexplosiv tempelkuliss, och man tänker att wow, det ÄR verkligen den svenska Bollywoodfilm som reklamen utlovat.
Sedan slutar förtexterna och själva filmen tar vid och man inser att även om Sissela Kyle kläs i sari är hon fortfarande Sissela Kyle.
För ?Bombay dreams? är i mångt och mycket bara en variant av gamla snälla, svenska barn/tonårsfilmer av typen ?Eva och Adam?, med en deciliter virriga, valhänta föräldrar, ett kryddmått snygga killen i skolkorridoren, en matsked pinsamma situationer och skjuts in i ugnen och därefter flambera i en ganska stel och överfilmisk dialog.

Extrakryddan handlar om adoptioner. Ebba (Gayathri Mudigonda) hittar ett brev från sin biologiska mamma i Indien, ett brev som lägger nytt bränsle på elden i Ebbas sökande efter sin identitet. Hennes dröm att själv åka till Indien blir allt starkare, och att adoptivmamma står i vägen ska inte hindra henne.
?Bombay dreams? fungerar säkert i målgruppen, säg åtta till tolv år. För oss andra känns den som två filmer, lika åtskilda som Sverige och Indien. I ena scenen flamsar Ebba med kompisen Camilla och i nästa sitter hon skakande i en Bombaytaxi ? visst kan verkliga livet se ut precis så, men för att det ska funka på film krävs större tyngd och ett mer genomarbetat manus.
Den stora behållningen i ?Bombay dreams? är Nadine Kirschon i rollen som Camilla. Nästa generations Alexandra Dahlström.