När jag var liten drömde jag om att bli författare. Jag älskade att skriva och i min fantasi skapade jag de mest fantastiska scenarion och världar.
När jag blev äldre fanns skrivlusten kvar, men fantasin började tryta. Jag var (och är) också en otålig själ som inte ville lämna några projekt halvfärdiga. Därför började jag drömma om en bana som journalist i stället. Ett yrkesval som visade sig passa mig perfekt. Tänk att både få skriva hela dagarna, bli färdig med sitt skrivande innan hemgång, och dessutom ha en chans att sätta fingret på viktiga saker i samhället.
Nu är jag själv mamma och det här med fantasivärldar och sagoberättande har fått en renässans. Om barnen själva får välja nattningsmetod är det inte i första hand högläsning de väljer. Nej, de vill att jag ska berätta en egenproducerad saga för dem. Något som utmanar fantasin, i högsta grad.
Det är ju inte så att jag sitter inne med ett lager av sagor som inryms i den, i sanningens namn, ganska snäva kravprofil som mina barn satt upp. De ska själva figurera i sagan, och den ska oftast innehålla något som intresserar såväl tioåringen, åttåringen och femåringen – samtidigt. I andras världar kan det nog tyckas lite rörigt.
Men sagoberättandet är samtidigt en utmärkt övning i improvisation. Från det första, lite trevande “det var en gång tre barn…” till sagans upplösning, kan det vara milsvida avstånd. Och jag vet inte själv hur sagan ska fortlöpa när jag börjar berätta. Det är det som är så spännande – även för mig.
Jag vet att Astrid Lindgren på sin tid skrev ner de sagor hon själv improviserade fram åt sina barn. Det bar frukt, minst sagt. Tänk vilken sagoskatt vi hade missat om berättelserna om Pippi hade stannat innanför det Lindgrenska hemmets väggar.
Kanske borde man sätta sina egna sagor på pränt på samma vis. Då kanske barndomens författardröm, sent omsider, skulle kunna uppnås.
Å andra sidan är jag inte säker på att världen är mogen för mina sagor, där mina barn alltid är hjältarna och samtidigt hittar på fler hyss än alla Astrid Lindgrens sagofigurer gjorde tillsammans. Jag menar, tänk om andra barn verkligen börjar testa att skjuta upp en rymdraket genom hustaket, ta med sig en elefant till skolan eller tömma ett av huset rum och anlägga en swimmingpool där. Skulle jag då ställas ansvarig för de barnens ouppfostrade beteende?
Dessutom minns jag sällan sagorna när jag somnat med barnen vid nattningen och sen vaknar upp helt groggy framåt tiosnåret.
Vi kan ju säga att det är det som stoppar mina författardrömmar.