Estradpoesi när den är som allra bäst

Just så, som Bob Hansson är när han är som bäst, var han i lördags när han besökte Vissamlingarnas rum på Stadsbiblioteket under Bok- och skivbytardagen. Poeten lunkade in i lokalen bra några minuter innan föreställningen skulle börja. Västervik och länet är inte obekant för Hansson. Kanske till och med hemvant, med tanke på att han har hus i Ålem och dessutom placerat slutet av sin senaste roman i Blankaholm. Men, Hansson, måste skämta. Alltid överraska. I jakt på en reaktion. Precis enligt estradpoesins regler, eller icke-regler, om man så vill. - Hello and thank you very much Västerås, sa han och himlade med ögonen åt sig själv.- Det finns inga sverigedemokrater eller nazister här inne va? Publiken skakade på huvudet. - Bra, jag blir så nervös av sånt. Det finns inga invandrare heller va? Publiken skakade på huvudet. - Bra, jag blir så nervös av sånt. Jag blir så nervös när jag är bland människor som är annorlunda. Detta är Hansson. Han kastar ur sig ett ganska krasst och egendomligt påstående, med glimten i ögat för att sedan bevisa det just motsatta, att vi alla är annorlunda och att det ligger en hel del vackert i det men samtidigt är rädda för att vara annorlunda. Människan i ett nötskal. Som åhörare kastas man mellan förtvivlan och skratt. Hanssons historier är oftast mycket komiska, men plötsligt kommer ett eller två ord flygandes som gör att man helt tänker tvärtom och det roliga blev på en nanosekund väldigt sorgligt. Alltsammans kastas ut i publiken, samtidigt som poeten ändå är öppen och koncentrerad på det som händer runt omkring. Mitt i en historia upptäckte Hansson att det gick förbi en mamma med sitt barn i en barnvagn utanför. Ungen grät och Hansson klev fram till fönstret och förargade sig skojfriskt över att barnen grät när allt i själva verket var mycket roligt. Därefter tappade han bort tråden till den ursprungliga historien för att istället börja fundera på det här med barn, att deras leende smittar av sig. Att de ännu inte vuxit upp och fastnat i ideal, sociala regler och försiktighet. - Det är ganska märkligt, eller hur?, sa Hansson och slog ut med armarna. - Att först så växer vi och växer och blir större, sedan när vi vuxit färdigt och blivit stora så ska vi envisas med att göra oss mindre.

Estradpoesi när den är som allra bäst

Allt går i ett rasande tempo när estrad- och rockpoeten Bob Hansson tar ton, orden flyger ut och träffar publiken i mängder, allt på samma gång, tankar och känslor, svordomar, skämt, tragedi och komik. Det är rörigt. Känslosamt. Roligt. Tankvärt.