Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Eftersom jag är medlem sedan många år så tänkte jag att det var någon form av informationsmaterial. När jag öppnade var det första jag såg ett handskrivet brev på engelska som började med orden: "Dear son", då förstod jag vad det handlade om.Sedan i höstas har jag varit god man för ett av de ensamkommande flyktingbarnen som finns på boendet i Gamleby. Han kommer från Afghanistan, blev ivägskickad från sin familj när talibanerna i området krävde att han skulle ansluta sig till deras armè. Familjen fick sälja sitt lilla jordbruk och sätta sig i skuld för att betala smugglare som tog med honom, till vad visste nog inte hans föräldrar, bara från vad.På mycket slingriga vägar och under stora påfrestningar kom han till slut till Sverige. Efter en tid i Malmö placerades han i Gamleby och jag fick uppdraget att bli hans god man. Det är lite speciellt när man ska åka och träffa sin "pojke" första gången. Jag har haft liknande uppdrag förut och vet att första intrycket är viktigt.En smal mörkhårig pojke kom emot mig. Han såg först lite sorgsen ut, men när det första leendet spred sig till de mörka ögonen visste jag direkt att vi skulle komma att trivas med varandra. Så har det blivit. Jag fick börja med att följa med och köpa varma kläder till honom, sommarkläderna som han fått vid ankomsten räckte inte till längre. Sedan har jag besökt honom på Åbyskolan och glatts åt att han har fått en underbar tjej, vid namn Terese Brandt, till lärare. Hon är en oerhört viktig del i Alis, och de andra pojkarnas, möjligheter att lyckas i framtiden. I ett sådant här uppdrag ingår också att hjälpa till att eftersöka ungdomarnas familjer eftersom de ofta tappat kontakten. Det är här Röda korset kommer in i bilden. I Växjö finns en särskild enhet för eftersökning av anhöriga. Vi var där i början på året och Ali fick berätta allt han visste om familj, släktingar och bostadsort. Han gavs inte så mycket hopp av tjejen som tog emot oss. "Ofta flyr människor till Pakistan och där finns två miljoner flyktingar som aldrig registreras".Så det var inte konstigt att jag blev förvånad när brevet kom där man berättade att familjen återfunnits, boende hos grannar sedan de återvänt till byn efter lång tid på flykt. Ett mobilnummer fanns med och Ali kunde ringa direkt. Först vägrade pappan tro att det var Ali, men mamman kände igen sin sons röst direkt. Jag satt bredvid under samtalet och fick dela hans glädje. Han fick veta att hela familjen var välbehållen. Han grät och kramade mig och tackade, trots att jag försökte förklara att det inte var jag, utan Röda korset, som gjort det här möjligt. Den dagen kände jag en stor tacksamhet mot denna världsomspännande organisation som gör otrolig nytta och som ofta är först på plats när det verkligen gäller. Att där finns företrädare som inte förstått att pengar de förskingrar kunde gjort skillnad på liv och död för människor i nöd är oerhört sorgligt, men det har i alla fall inte påverkat min vilja att betala medlemsavgiften.
