Ett fläckfritt samvete, eller?
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag medverkar i en icke annonserad demonstration mot våld och nynazism. Det blir hätsk stämning i tåget och polisen ingriper. Jag grips för delaktighet i demonstrationen.1999, Stockholm:
Jag åker skateboard genom en tunnelbaneperrong, vi gör trick på en soffa, inte helt nyktra. Jag, och flera andra, får ställas till svars för skadegörelse. 2003, Göteborg:
Polis med blåljus vinkar in mig efter en fortkörning på E6:an. Jag erkänner till polisen att jag körde för fort, men han släpper mig med en varning. (Är man stor måste man vara snäll, som jag brukar säga, och den polismannen var inte bara snäll utan exceptionellt storväxt) 2006, Kalmar:
Polis vinkar in mig vid en fartkontroll på E22 strax utanför Kalmar. Jag körde 125 kilometer i timmen på 110 väg. Detta är alltså det jag åkt fast för. Självklart har jag kört för fort flera gånger än så, men sällan i tätbebyggt område. Några grövre brott har jag aldrig begått. Men jag har faktiskt blivit anmäld för förtal och kränkning i samband med en granskning av företagsledare med kopplingar till organiserad brottslighet. Anmälan ledde aldrig till utredning utan drogs tillbaka av anmälaren själv. Utöver det har jag testat narkotika vid ett par tillfällen. Det var i tonåren och jag testade cannabis. Där någonstans mellan det hysteriska skrattanfallet och bakfyllespyan kom jag på att det inte passade mig. Fan, man kanske skulle ta och plugga vidare ändå, minns jag att jag tänkte. Och så fick det bli. Grabben som satt bredvid mig i soffan och delade mitt skrattanfall gick en helt annan väg. Senast vi hördes skulle han göra en tredje vända på anstalten i Mariefred.