Ett gott nytt 2005
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Årets skiva: Den flitigaste spelade skivan i min cd-spelare är nog Scissor Sisters självbetitlade debutalbum. Visserligen är skivan lite ojämn och inte direkt nyskapande, men som en radiopratare i P3 sade ?Man blir alltid på lite bättre humör efter att ha hört Scissor sisters?. Kan man begära så mycket mer av musik?
Årets come-back: De senaste tio åren har Morrisseys stjärna varit i dalande, men 2004 verkar det som om alla ? skivköpare, kritiker och kulturprogram som normalt inte bryr sig om popmusik hade bestämt sig för att Morrisseys kommande skiva skulle bli en stor händelse. Skivsläppet föregicks med generös förhandspublicitet om vilken viktig artist den engelske popsångaren är, skivan You?re the quarry gick upp i topp på den svenska försäljningslistan, på årets Hultsfredsfestival var han toppattraktionen och under sensommaren-hösten fick han en radiohit med ?First of the gang to die?.
Årets konsert i Västervik: Jag var där inte själv eftersom jag jobbade, men Gyllene Tiders spelning på Gränsö är väl självskriven?
Året masspsykos: Gyllene Tiders turné. Svensk musik är förmodligen bättre än någonsin. Det märktes dessvärre inte sommaren 2004. Ett band fick all publik och all mediauppmärksamhet genom att resa land och rike runt med en show vars ryggrad bestod av över 20 år gamla låtar.
Årets film: 21 gram. En liten varning. Det här är en högst personlig nominering. Filmen är som att lägga ett pussel. Under första halvan staplas korta, från varandra osammanhängande scener på varandra. Allt eftersom filmen fortskrider får man mer sammanhang. Kortfattat kan man säga att filmen är ett triangeldrama mellan en före detta kåkfarare som kör ihjäl en man och hans två barn, änkan och en man vars liv räddas genom ett donerat hjärta från den ihjälkörda mannen.
De tre rollerna görs av Benicio del Toro, Naomi Watts och Sean Penn som alla spelar på toppen av sin förmåga.
Årets tröttaste film: Jag älskar klassiska matinéäventyr, från Errol Flynn fram till Sagan om ringen-filmerna, men King Arthur var verkligen inget vidare. Vad hjälper det att man anlitat meriterade engelska skådespelare när de ser ut att vantrivas i sina riddarrustningar? Filmen föll pladask mellan två stolar. Den känns vare sig särskilt fantasifull eller historiskt korrekt.
Det här önskar jag mig under 2005: Låt Anna Ternheim spela på visfestivalen!
Det här vill jag inte se under 2005: Snälla, snälla, återställ den svenska uttagningen till schlagerfestivalen till ursprungligt skick. Det som tidigare var en av årets roligaste tv-kvällar har dragits ut och blåsts upp till alldeles för stora proportioner.