Jag tror jag Àr kÀr, jag fullstÀndigt Àlskar den hÀr sortens litteratur. SÄdant hÀr borde det ges ut mer av, som kontrast till trÀsket med deckare och annan lÀttviktig litteratur. Mats Kolmisoppi visar vad litteratur kan anvÀndas som, ett sÀtt att gestalta utan att ge för mycket men ÀndÄ inte lÀgga för stor del i mörker. Det Àr ett lagom tuggmotstÄnd som vi fÄr möta, inte sÄ att man baxnar men inte heller sÄ att man lÀtt glider igenom det. PersonporttrÀtt och historier lÀggs fram som pusselbitar som man sjÀlv fÄr pussla ihop utan nÄgot ordentligt riktigt svar. De olika historierna som berÀttas gÄr ofta in i varandra och man blir inte helt sÀker pÄ om det verkligen Àr flera olika personer det rör sig om eller om det Àr en och samma som sitter pÄ sitt hotellrum i Bryssel och minns samtidigt som han driver historien framÄt eller om det Àr nÄgra olika mÀn med olika historier. Vi fÄr möta historien om mannen som fÄr ta hand om en flicka som lÀmnats kvar pÄ hotellet av sin farbror, av mannen som brÄkar med sin stÀderska och om han som mötte kÀrleken men som inte var besvarad. Det Àr nÀstan omöjligt att ge berÀttelsen rÀttvisa, sÄ allt jag kan göra Àr att rekommendera folk att lÀsa den. Det Àr verkligen vÀrt tiden, den Àr inte sÄ tjock och tar inte sÄ lÄng tid och med den sÄ fÄr ni en intellektuell utmaning som inte krÀver för mycket eller blir för svÄr att förstÄ utan ger en lÀsupplevelse som Àr njutbar.
