Att gå och se julens storfilm snörvlandes och småfebrig på annandag jul kan nog inte beskrivas som något annat än en upplevelse av det mer surrealistiska slaget.
Femton minuter före utsatt visningstid har vi skyndsamt tagit oss till biografen, mamma och jag.
Dessvärre har jag just insett att den där förkylningen som jag trodde var överstånden tagit ett nytt elakt grepp om mitt arma huvud och min lekamen. Polletten trillar ner när jag viljelöst och förvirrat låter mig fösas än hit och än dit av den, som jag upplever det, fasligt högljudda ”folkhopen”. Plötsligt finner jag mig ståendes näst längst fram i popcornkön undrandes hur i hela friden det gick till.
Vilken film vi skulle se? Det handlar förstås om Felix Herngrens filmatisering av Jonas Jonassons roman ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann”.
Härom dagen berättade vi här i VT om hur den dragit publikrekord. Trots att den hade premiär när endast några ynka dagar återstod av 2013 blev den det årets mest sedda film.
Kanske inte så konstigt med tanke på att intresset för boken varit enormt (den har hittills sålt i drygt 1 miljon exemplar bara i Sverige, reds anm).
Det gör mig ändå lite missmodig. Tänk så många fantastiska filmer som knappt får någon publik alls.
Visst var filmen var rolig, men inte så rolig som jag någonstans förväntat mig.
Robert Gustafsson gör i alla händelser en fin insats som huvudpersonen Allan Karlsson, i synnerhet när han spelar den 100 år gamla versionen av Allan Karlsson.
I boken möter, och inte minst super, Allan – vars största intresse här i livet är att spränga saker i luften – med flera av 1900-talets berömda historiska personligheter. Han blir rasbiologiskt försöksdjur hos Herman Lundborg, tar sig ett järn med Stalin, dansar med Franco, ger Michail Gorbatjov idén att riva Berlinmuren och så vidare.
Som fler före mig redan påpekat känns filmen mycket som en lång räcka sketcher i följd. Herngren fokuserar visserligen i första hand på den nutida berättelsen som börjar med att Allan, på sin 100-årsdag, kliver ut genom sitt sovrumsfönster och lämnar servicehuset där han bor sedan en tid tillbaka.
På sin väg bort från uppståndelsen kring födelsedagen råkar han komma över en resväska packad med 50 miljoner kronor. Och på sin vidare färd från allt ståhej träffar han på och gör sällskap med både en, två och tre udda karaktärer. Snart har följet ett gäng bovar efter sig som letar efter ”sina” stålar...
Naturligtvis var Herngren tvungen att koncentrera sig på en av alla historier som boken innehåller. Annars hade ju filmatiseringsuppdraget varit omöjligt.
Den nutida storyn skapar en bra inramning. Ändå är det inte utan att man kan känna sig en liten aning snuvad på konfekten.
För den nutida intrigen är varken den roligaste eller den mest intressanta.
Det skrattas dock friskt i biosalongen och jag misstänker att både ett och annat dråpligt inslag går mitt febriga medvetande förbi.
En nyligen sedd film som gjort betydligt större intryck på mig är Woody Allens senaste, "Blue Jasmine", som nu släpps på DVD. Vilka skådespelarinsatser! Vilken story! Vilken film! Se den.