Sist jag tog upp ämnet Facebook på den här platsen var hösten 2009. Då lät det ungefär så här: "Att vägra Facebook har blivit något av en principsak".
Nu, tre år senare, har även jag åkt dit. Dock har motståndet varit enormt - det kan inte nog poängteras.
Det som gjorde att jag redan hösten 2009 vacklade lite grand i min övertygelse om Facebooks förkastlighet, var en känsla av utanförskap som följde på valet att rata fenomenet.
"Att vägra Facebook innebär nämligen att man går miste om en hel del viktig, och för den delen oviktig, information (läs skvaller). Och det vill man ju inte, men utanförskapet ingår så att säga i dealen".
2012 är den aspekten ännu mer påtaglig. Nu är nämligen Facebook ett av de främsta sätten för organisationer, föreningar, myndigheter och företag att sprida information. Med andra ord blir det allt svårare att välja att stå utanför.
För egen del har jag svårt att komma fram till hur jag ska använda Facebook. Är det för att socialisera och hålla kontakten med vänner och bekanta? Eller som ett verktyg i yrkeslivet? Det är ju inte helt självklart att man kan kombinera båda dessa användningsområden.
I min obeslutsamhet blir det därför varken hackat eller malet.
Men obeslutsamheten är inte att förväxla med likgiltighet.
Användningsområdena kan nämligen variera i det oändliga. Och smaken är ju som baken, det vill säga delad.
För somliga är Facebook ett sätt att dokumentera sitt liv på - allt ska ut, varenda liten ynka lunchlåda ska visas upp.
För andra är det ett forum där man kan gnälla och utgjuta sig, och förhoppningsvis få lite sympati.
För åter andra en dagbok där man skriver ner sina innersta tankar och betraktelser.
För ytterligare någon är det en klottervägg där man då och då slänger ut nonsensord och -meningar. Som till exempel: "Varför?" (utan någon vidare förklaring) eller "Jag vill ha glass".
Somliga berättar roliga anekdoter på "fejjan" eller lägger ut peppande visdomsord.
Ja, och så finns det de som försöker bilda opinion och kämpar för en god sak.
Men det går inte att komma ifrån att Facebook i hög grad handlar om bekräftelse. Vi människor söker ju den. Hur oklädsamt det än må vara. Och på Facebook kan man få den där bekräftelsen nästan omedelbart, i form av "gillamarkeringar".
Det som triggar min irritation allra mest- förutom alla dessa mat- och bakverksbilder - är språket. Något som min kollega Marie Kerrolf så träffande satte ljus på i en annan krönika för inte så länge sedan.
Det handlar om detta evinnerliga "finaste" och "bästa" och "bästaste" om allt och alla. När och framför allt varför blev detta språkbruk gängse?
Det mest oroväckande är att det sprider sig vidare och har börjat användas även i andra sammanhang. I en affär läste jag till exempel häromdagen att jag kunde köpa "finaste vinterfilten" till sänkt pris.
Nej, Facebook-språket ger mig klåda.
Självklart köpte jag inte "finaste" filten, alldeles oavsett hur snygg och prisvärd den var.
Med allt detta sagt ska understrykas att det såklart finns fördelar med Facebook. För någon månad sedan fick jag exempelvis kontakt med en barndomsvän som varit på vift i världen, och som jag inte träffat sedan tonåren. Vilken glädje!