Fakta och fiktion om feministen Valerie Solanas

Valerie Solanas sköt Andy Warhol, men han överlevde. Det är detta hon fortfarande förknippas med. Men det hon lämnade efter sig till världen är SCUM-manifestet, kanske det ultimata feministiska dokumentet.
Hon är en historisk person som Sara Stridsberg nu skrivit en roman om, med titeln Drömfakulteten. Eller en "litterär fantasi" som hon själv uttrycker det. På sätt och vis är det nog en roman även om det mer kan kallas episodiska skildringar av en människas drygt 50-åriga liv.

Sara Stridsbergs bok är intressant av flera skäl, men främst av två: berättelsens form och den person hon valt att gestalta.
De yttre fakta i berättelsen stämmer i stort med det som kan beläggas historiskt. Men hon skriver på något som knappast kan beskrivas som annat än experimentell prosa. Korta snuttar, minnesfragment; ibland i dramaform, varvas med berättande delar. Det gör boken först en aning svårgenomtränglig, men efter hand vinner den på utformningen, inte minst tack vare sin glöd.

Hade Valerie Solanas liv skildrats i traditionell romanform hade det fortfarande varit intressent. Men tack vare Sara Stridsbergs berättarteknik blir det än mer engagerande, formen lyfter innehållet.
Valerie Solanas liv är både tragiskt och fascinerande. Hon var klartänkt och ilsken, sa vad hon tyckte, och hamnade förstås i bråk många gånger. Hon var en av de första anarkofeministerna.
Hon levde mellan 1936 och 1988, då hon dog av lunginflammation i ett sjaskigt hotellrum i San Fransisco efter ett liv som prostituerad, psykotisk och arg. Hon växte upp under svåra omständigheter och lämnade hemmet tidigt. Under hela sitt vuxna liv försörjde hon sig genom prostitution, även under psykologstudierna på universitet.
Hon grundade SCUM (Society for Cutting Up Men, en sammanslutning som aldrig funnits) och publicerade och sålde själv sitt feministiska manifest. Hon skrev också en pjäs, och när hon fick kontakt med Andy Warhol lämnade hon pjäsen till honom för produktion, vilket aldrig blev av.
Efter beskjutningen 1968 dömdes hon till sluten psykiatrisk vård några år.

Valerie Solanas rasande vrede, klarsynthet, humor, självförtroende, desperation, tragik och ensamhet utgör essensen i Sara Stridsbergs berättelse.
Det är skickligt och utmanande, och framför allt läsvärt.
Texten byggs upp under hand och leder fram till det oundvikliga slutet, som vi redan vet från första början. Tidsmarkörerna ger sammanhang i historien, tillsammans med den allvetande berättarröstens tröstande dialog, och den stegvisa färden genom boken.