Fängslande berättelse

Med sin senaste och tredje bok Drömgruvan har Ylva Brodin mognat som författare och skrivit en allt igenom fängslande episk berättelse. I flera tidsåtskilda avsnitt följer vi Kimo alltifrån när han som åttaårig pojke kommer inflyttande med sin familj tills han som vuxen ett par decennier senare är nybliven pappa.
Detta är en utvecklingsroman där pojken mognar till man, men också en thriller. Hela tiden lever han sitt liv i ett intensivt förhållande till sin kompis Max, killen på den nya cykeln som han möter första dagen i samhället Kolmården, i utkanten av den stora skogen.
Skogen spelar en viktig och alldeles egen roll i den här berättelsen. Det är i skogen som det mest dramatiska utspelar sig och det är också i skogen som de två pojkarna har sitt eget ställe, vid gruvhålet där bara de två finns, och deras vänskap.

Kimo och Max finner varandra under Kimos första termin i skolan. De blir bästisar och följs åt, och Max blir också god vän med Kimos lillasyster Katarina som är cp-skadad.
Kimo och Max är scouter och under en hajk i skogen när de är tolv år gamla försvinner en av killarna i gänget, Åke, och ledaren Lisa som är i 25-årsåldern. De försvinner spårlöst, och hittas först när pojkarna är nästan vuxna. Men det är inte förrän långt senare som de får veta hur det egentligen hänger ihop.
Försvinnandet är en viktig del av boken och som under lång tid präglar Max och Kimos eget förhållande eftersom Max tvingar med Kimo i sin jakt på sanningen. Detta sätter deras vänskap på svåra prov, men ännu mer prov för deras vänskap kommer när det är flickvänner med i bilden.

Berättelsen om Kimo och Max griper tag i läsaren och håller hela tiden intresset uppe. De är mycket skickligt gestaltade, fiktiva figurer av verkligt kött och blod och känslor. Ylva Brodin är en mästare på att berätta om människor som inte riktigt liknar oss andra, som är unika i sin personlighet, och framställer dem med stor värme och kärlek. Det är mycket bra gjort.
I början när vi möter den åttaårige Kimo känns berättarstilen alltför vuxen men en kort bit in i historien förstår man att det är den vuxne mannen som berättar om sig själv som barn. Det gör det ännu mer intressant.
Det är inte alltid så lätt att på ett trovärdigt sätt skildra en person av det andra könet än det egna men det är något som Ylva Brodin gör väldigt bra. Imponerande bra.