Fantastisk visuell upplevelse

Finns det inga pingvinbrudar som kan surfa? Tänker jag och knyter handen i fickan. För som så många gånger förr är det förunnat det manliga kollektivet att vara härligt aktivt på film. Och som vanligt finns också en sorglig fadersrelation med på ett hörn.
"Surfer?s up" är inget undantag. Pingvinerna är mest en visuell tvist på en annars rätt klassisk historia. Förutom att de på spyr varandra i halsen när de ska äta är det en högst människofierad samling djur som historien kretsar kring.

För pingvinernas värld skulle kunna vara i vilken svensk brukshåla som helst. Slackern Cody Maverick drömmer om att göra någonting annat än att slita på fiskefabriken. Han surfar omkring på sin bräda gjord av is, och minnet av den drunknade idolen Big Z håller drömmarna om att lyckas vid liv. Så dyker en talangscout upp och Cody drar till Söderhavet för att visa upp sig. Han träffar oväntat sin förebild och får den far han aldrig haft. Cody blir dessutom kär i strandens enda pingvintjej. (Som visar sig vara grym på brädan, tack för det.)
Men att bli upptäckt och synas på tv är inte allt. Att tävla gör ingen lycklig. Slappna av istället. Känn lugnet, guppa på en söderhavsvåg och njut av livet.

Surfar-mentaliteten får tala med en tydlig sensmoral. Och budskapet känns aktuellt i en tid när alla kan söka lycka i tv-rutan. Aktualiteten förstärks genom att ge filmen dokumentära inslag, där familjen pingvin blir intervjuad i sin igloo, och en mikrofon svajar ned i bildrutan då och då. Visst balanserar det på gränsen till övertydligt och moralfånigt. Men samtidigt är filmen så väl genomförd och träffar rätt med humor och sköna karaktärer. Om inte annat är den en fantastisk visuell upplevelse värd priset.