Så var det dags igen...
En kritikerrosad och, tycks det, utmärkt och viktig svensk film har skapat rabalder. När kritiken har tystnat kommer förmodligen fler att minnas en debatt som handlar om förtal, snarare än det som var filmens egentliga budskap. Personer som annars gärna sett filmen kommer att bojkotta den av etiska skäl.
Och alltsammans känns både onödigt och klantigt.
Vi känner igen det från Call Girl som kom 2012, en film som hämtade inspiration från bordellhärvan på 70-talet. En på alla sätt bra film, från 70-talsinteriörerna till fina skådespelarinsatser. Filmens centrala tema, hur män med makt inte drar sig för att utnyttja utsatta kvinnor, kändes i högsta grad aktuellt.
Debatten kom att handla om något helt annat. I filmen figurerar en statsminister som köper sex av minderåriga kvinnor. Inget namn nämns, men likheterna med Palme är stora. Rollfiguren får dessutom säga några kända Palmerepliker.
Kritiken lät inte vänta på sig. Upphovsmännen agerade yrvaket. Som om de inte räknat med att någon skulle ha invändningar mot antydningar om att en verklig person skulle ha varit sexköpare. Det hela slutade med att filmen klipptes om.
Som tittare tyckte jag att allt kändes onödigt. Call Girl var en strålande film som hade något angeläget att berätta. Den hade inte blivit mindre bra, eller mindre angelägen av att de dåligt underbyggda insinuationerna om Palme hade utelämnats.
Flocken som hade premiär för två veckor sedan handlar om ett annat viktigt ämne. En flicka utsätts för en våldtäkt, men omgivningen slår ifrån sig. Den utpekade pojken kan inte vara skyldig. Snart är det flickan som är den anklagade.
Filmen har inte kommit till Västervik än, så jag har inte sett den, men kritikerna talar om en stark film med fina rollprestationer. Debatten har däremot kommit att handla om något annat: Händelseförloppet, miljön och några scener påminner om det välkända Bjästafallet.
I en debattartikel i Aftonbladet har föräldrarna till ett av våldtäktsoffren i Bjästa anklagat upphovsmännen för att profitera på deras olycka. De vänder sig mot att mamman i filmen lider av alkoholproblem, pappan begår sexövergrepp och att deras dotter får uppleva traumat en andra gång.
Upphovsmännen verkar tämligen oförberedda på reaktionerna:
– Vi har hämtat en präst och skolavslutningen från Bjästafallet, men vi har byggt upp fiktiva karaktärer. Det är främst medierna som gjort kopplingar till Bjästafallet, löd regissören Beata Gårdelers försvar i en P1-intervju.
Man kan inte låta bli att undra: Lärde sig inte filmbolag och producenter sig något av det efterföljande debaclet kring Call Girl? Att när man ska behandla så tunga ämnen som sexövergrepp så är det farligt att blanda verkliga händelser och hitte-på. Människor kommer att såras, och det sänker ett i övrigt gediget arbete.